Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

måndag 2 juni 2014

Matte

Igår jamade prinsessan Linnsen om ettårsdagen av Lurrvars tassande över Regnbågs-bron. Hon skrev något som väckte mina minnen: att Lurrvar "hade glimten i ögat kvar" under det sista veterinärbesöket innan det var dags att låta honom somna in. Tankarna gled omedelbart tillbaka till den 22 november förra året, då jag för allra sista gången tog med mig Imma till Olle och fick veta att hennes njurvärden hade stigit från 300 någonting till långt över 500 någonting - på två dagar! Att höra det var att inse faktum... men precis som Linnsen skriver om Lurrvar, hade Imma sannerligen glimten kvar i ögat in i det sista. Titta på den här bilden, som togs precis innan vi gick in till Olle:

Kan någon se på bilden hur sjuk hon var? Inte jag, och jag hade definitivt inte vågat ta det svåra beslutet att låta henne tassa iväg över Regnbågsbron den kvällen om jag inte hade fått se de hemska njurvärdena svart på vitt. Sådana argument kan man inte säga emot, hur gärna man än vill... jag vet tillräckligt om njursjukdom och dess värden efter att ha vårdat båda mina föräldrar och Imma under lång tid för att förstå vad siffrorna betyder.

Det är ett märkligt fenomen detta att katter är så skickliga på att dölja sin egen svaghet. Naturligtvis är det en anpassning till det tuffa utelivet, där svaga djur rensas ut - stöts bort ur gruppen, blir byten för rovdjur. Men jag läste också en annan tanke i en bok om sjuka katter: en förklaring till varför katter gömmer sig när de är skadade och/eller döende. Tydligen är det inte rovdjur de gömmer sig för, utan smärtan! Precis som att en katt med urinvägsproblem börjar undvika sandlådan, för det är ju där det gör ont (när katten kissar)... undrar om vi människor, givetvis omedvetet, men i alla fall, gör något liknande? Att man försöker gömma sig för sorg och bekymmer vet jag - det gör många fullt normala människor utan att reflektera över det. Men gömmer vi oss också för smärta? Det kanske är därför människor ibland undviker läkare och sjukhus? Man vet förnuftsmässigt att det bara gör saken värre, men ändå hoppas man att det otäcka skall försvinna om man blundar...

Fast Imma blundade inte - hon talade högt och tydligt om för mig vad hon tyckte om veterinärer i allmänhet och stick i tassen i synnerhet. Samt bilresor. Nå, på andra sidan Regnbågsbron behövs varken det ena eller det andra. Jag längtar efter dig, Imma! Och jag ser jamarmycket fram emot att få träffa dig igen, när det är min tur att gå över bron.

3 kommentarer:

  1. Visst skulle man vilja veta mycket, mycket mer om varför både djur och männskor beter sig som de gör i olika situationer. En del gömmer sig när de är rädda, andra går till attack, vissa söker sig till dem de älskar när de mår dåligt, andra går undan o s v. Det kanske inte är meningen att vi ska veta allt, utan bara acceptera att det är på det ena eller andra viset?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt, som alltid - du är full av klokskap, och jag är glad att få ta del av den källan! För visst är det så att just katternas förmåga att hålla på sina hemligheter, inte vara öppna böcker, är vad som attraherar oss (bortsett från att de är ljuvliga att vara med och vackra att se på)? Man kan leva med en katt i ett helt liv och ändå bjudas på nya överraskningar...

      Att jag funderar i de här banorna beror nog på att jag ända sedan barnsben har låtit mig ledas på snirkliga vägar genom livet av ordet varför... och jag gillar att livet aldrig upphör att fascinera, förundra och förändra en.

      Kram från sr. Carina, klosterkatternas tjänarinna.

      Radera
  2. Med tanke på att Lurrvar hade gnistan kvar i ögonen kunde inte matte låta honom gå än. Men dagen efter stickisbesöket var Lurrvar trött och vinglig och matte förstod att det nog var dags, han behövde få resa vidare vilket han gjorde ännu en dag senare.

    Men just den där glimten och att han var så pigg gjorde att matte kände sig som en mördare. Stickisen tyckte ju dock att det var dags två dagar tidigare, så på lördagen var ju egentligen beslutet redan fattat fast av Lurrvars kropp?

    Sorgsna nosbuffar

    SvaraRadera