Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

torsdag 15 juni 2017

Robin

Nu i kväll, när matte kom hem från det sjuka huset i Skövde där gammelmatte hålls sedan över en vecka, berättade hon något jamarkonstigt för oss. När gammelmatte så småningom kommer hem, har hon bara ett av sina ben med sig! Har ni hört något liknande?!? Hur kan en tvåbening bara tappa ett av sina ben så där?!? Jam frågade matte vad hon menade, och då sa hon att gammelmattes vänsterfot blivit så sjuk att den skadar gammelmatte och därför har hon bestämt sig för att be människoveterinärerna att ta av henne benet. "Det händer faktiskt både katter och hundar också" sa matte och besvarade min huvudbuff. "Fast ni har ju fyra ben att stå på, medan vi människor bara har två, så det blir lite knepigare för oss att stå efteråt." Sedan sa hon något ÄNNU konstigare: "Jag tror i och för sig att det inte dröjer så värst länge innan gammelmatte får ett konstgjort ben att stå på istället för det sjuka som de tar bort". Jam måste erkänna att jam inte riktigt kan föreställa mig hur ett konstgjort ben ser ut... men matte berättade att gammelhusse hade ett sådant och att när han hade långbyxor på sig kunde man inte se vilket ben som var riktigt och vilket som var konstgjort. Jam har ju aldrig träffat gammelhusse, för han dog innan jam föddes... men matte har lovat att visa bild på hans konstgjorda ben, som visst kallas "protes".

Ärligt jamat borde jag ha slutat ställa frågor där... men jam var ju så nyfiken, så jam frågade hur människoveterinärerna gör för att ta av gammelmatte hennes sjuka ben. Kan ni tänka er vad matte sa?!? Att de SÅGAR AV DET! *ryser ända ut i morrhårsspetsarna* O, jag hoppas att Skaparkatten håller sin tass över gammelmatte då...

lördag 10 juni 2017

Robin

Matte gjorde oss mållösa idag, verkligen totalt jamarmycket mållösa! När hon och jycken kom hem berättade matte att hennes bil hade legat bakom en lastbil hela vägen till Gullspång, och på lastbilsflaket hade det stått en stor, vit låda. "En sådan last hade jag aldrig sett förut" sa matte "så jag körde lite närmare för att se vad det stod på skylten på lådan". Och så fortsatte hon: "Det stod live fish transport på skylten". Vi tittade frågande på henne - nå, vad betyder det då? Matte skrattade: "Det betyder transport av levande fisk". Det var nu vi blev mållösa, och det var vi en lååååång stund. Sedan skrek vi allihopa: "Menar du att hela lastbilen var full med levande fiskar?!? OCH DU FORTSATTE INTE ATT FÖLJA EFTER DEN?!?" Vi trodde inte våra öron - hur kunde hon missa en sådan gyllene chans att ta hem massor av färsk fisk?!? "Nej" sa matte lugnt och började lägga upp mat åt oss i våra skålar. "Belle och jag var trötta och ville hem, så vi svängde av här i Gullspång för att åka hit och parkera. Lastbilen fortsatte mot Kristinehamn".

Hur mycket skall vi stackars katter behöva stå ut med egentligen? undrar jam. Här hade hon en HEL LASTBIL full med fisk, och så prejade hon den inte och tog åtminstone varsin fisk åt oss?!? Varsin STOR fisk! Eller många, många små, om det inte fanns stora fiskar i den där lådan. I kväll är matte billig, det jamar jag bara...

torsdag 1 juni 2017

Rafael

Jam antar att matte har rätt... jam kan nog inte kalla mig skyggis längre. Idag kom det två proffsgosare igen, andra än förra gången, och den ena fick för sig att hon skulle kamma mig eftersom hon hittade små tovor i min päls.Matte trodde absolut inte att det skulle gå... men jam upptäckte ju hur skönt det var, och då kunde jam inte förmå mig att dra som jag brukar utan låg kvar och lät henne hållas. Jam kurrade t.o.m... *generad slick om nosen*

Här blir jam kammad av den ena kattgosaren


Fast lite grand känns det att jam inte har vant mig vid att vara tryggis än, för när gästerna hade gått orkade jam knappt äta min middag innan jam var tvungen att lägga mig på min favoritpuff och sova. Puh!

Så här trött blir man av att vara social... puh!

Så kan jam berätta för er att kattgosarna hade med sig en present till oss också. Jam, mattarna fick ta emot den, men den är förstås vår - en liten modell av vårt förra revir! Tänk att någon farbror långt borta har byggt ett litet fint hus åt oss, så att vi inte skall glömma bort hur vi bodde i Otterbäcken... det huset var mitt första riktiga för-alltid-hem, så det är lite skoj att ha en modell kvar som minne. Mattarna blev så glada att de nästan grät, och nu pratar de knappt om annat... de har sagt att de skall ordna en "månnter" eller vad det kallas, som huset skall få bo i så att det inte går sönder.

Titta, så likt vårt hus modellen är!

T.o.m. kattgården är med!



lördag 27 maj 2017

Rafael

Matte säger att Sixten och jam måste överväga att ändra vår "officiella status". Hon menar att vi nog inte längre kan kalla oss skyggisar, eftersom vi tillåter folk utifrån att gosa med oss. Hm, det tål att tänkas på! Jam menar, har man varit van att bli kallad skyggis i hela sitt liv, är det inte alldeles lätt att ändra titel så där hux flux... även om matte förstås har rätt i sak, för vi har faktiskt tillåtit människor utifrån att klappa och kela med oss och vi gömmer oss inte längre lika mycket för andra än mattarna. Jam gömmer mig aldrig nu för tiden, och Sixten håller sig bara undan om det är stökigt eller folk är högljudda.

Lite till vår fördel tycker jam dock det talar att gårdagens gäster är professionella kattgosare. Sådana är svåra att motstå, för de är så jamarns bra på det! Båda har lång erfarenhet av alla sorters katter, inte minst skyggisar, och har blivit ordentligt utbildade att hantera oss katter med respekt, förståelse och massor av kärlek... så de listar sig liksom innanför ens försvar, om jam jamar så. Och innan man vet jamet av, ligger man där och kurrar högljutt medan de kliar en bakom örat eller smeker en i nacken...

Sedan vill man ju inte vara avig emot tvåbeningar som är så snälla mot våra mattar, förstås! De här två hade med sig presenter till mattarna (jam, de hade med jamargod mat åt oss också, det kan jam inte ljuga om) och dessutom följde de med matte och Belle bort till huset och hjälpte till att städa och röja där i fleraflera timmar. Matte berättade om det på kvällen, när gästerna hade åkt hem till sig (de bor i Eskilstuna, som ligger väldigt långt borta - ganska nära det katthem där Jenny och Majsan var bloggkatter innan de kom till oss), och då grät hon till och med... fast inte för att hon var ledsen, utan tvärtom för att hon var så glad! "Du förstår" sa hon till mig när jag låg bredvid henne i soffan och försökte trösta "när man är alldeles ensam om ett stort, smutsigt och stökigt hus känns det som om man aldrig kommer någonvart med röjandet". Så suckade hon djupt och fortsatte: "Att det då kommer vänner långt bortifrån och vill hjälpa till betyder mer än jag kan beskriva. Du kan inte tro så mycket de fick gjort på bara fyra timmar! Mycket mer än jag har fått gjort... trots att jag har hållit på hela våren." Så log hon: "Vänner är det mest värdefulla man har, eller hur?" Och det kunde jam ju bara injama i, för jam har ju många vänner här hemma och har haft ännu fler om man tänker på dem som tassat över Regnbågsbron. Och det gör jam ofta!

Rafael är vänsäll...


torsdag 25 maj 2017

Sixten

För nio år sedan föddes jam under en lada utanför Karlskoga. Min mamma fick fem ungar den dagen: Assar, våra tre systrar och mig. Efter några veckor blev vi hittade av några tvåbeningar som larmade djurhemmet i Kristinehamn som räddade oss undan svält och andra umbäranden. Tjejerna fick snart fina för-alltid-hem... men Assar och jag blev kvar, eftersom vi var så skräckslagna för tvåbeningar att ingen trodde att det någonsin skulle gå att ha oss i möblerade rum. Och tiden gick, vi blev vuxna men var fortfarande väldigt, väldigt rädda... till gammelmatte och matte kom. De tyckte inte det var ett dugg konstigt att vi var rädda, och de tyckte om oss precis som vi var - så vi fick flytta till det stora huset i Otterbäcken som vi senare förstod var ett kloster. Där lät mattarna oss bli hemtama i vår egen takt, de pressade oss aldrig till något vi inte kände oss mogna för, men de pratade med oss och gav oss mat, vatten och godis samt en massa leksaker som vi lekte med på nätterna när mattarna sov.

Ett drygt halvår efter det att Assar och jag hade flyttat in, kom yrvädren Jenny och Majsan från katthemmet i Södertälje. De var så hejsan och alldeles orädda, så vi tydde oss till dem och lärde oss leka även på dagtid. Det var de som fick oss att förstå att mattarna inte bara var snälla mot katter, utan att de begrep hur det var att vara en rädd liten kisse och att vi skulle få precis hur mycket tid som helst på oss att vänja oss vid livet som familjekatt. Den insikten hjälpte både Assar och mig att bli tuffare, och vet ni, det fanns till och med stunder då mattarna fick klappa oss!

Så, en natt sommaren 2013, försvann Assar. Jam vet inte vart han tog vägen, bara att han smet ut genom en öppen dörr och tassade iväg ensam i natten. Mattarna letade överallt och efterlyste honom och allt, men de hittade honom aldrig... och när jam insåg att han var borta för alltid, började jam ty mig till mattarna. De fick klappa mig oftare och jam började sova hos gammelmatte om nätterna... och nu när vi har flyttat hit sover jam hos matte, eftersom gammelmatte har fått en säng med staket som jam inte kan klättra över. Vet ni mer? Numera får mattarna gosa hur mycket de vill med mig, för jam älskar det! *kurrar* Att bli kliad på magen eller smekt över huvudet, kinderna och ryggen är nästan det bästaste jam vet och jam tar alla chanser att få ligga i mattes knä och spinna.

Det har gått nio år sedan jam föddes, och idag har mattarna och de andra djuren firat min födelsedag med både min älsklingsmat (vitfisk i sås) och en massa godis. Livet blev riktigt bra, trots allt!

lördag 13 maj 2017

Sixten

Skall jam vara ärlig, tror jam att vi katter har blivit lurade. Inte nog med att det här nya reviret är mycket, mycket mindre än vårt gamla och att vi åtminstone hittills är totalt blåsta på det där med kattgård... för tro inte att matte har byggt någon sådan åt oss, trots att hon lovat... men idag släppte hon dessutom in minst hundra tvåbeningar av den mindre sorten och lät dem störa oss i vår viktiga middagsvila! Det var oerhört stressande, för de var precis överallt och pratade precis hela tiden... jam försökte gömma mig i mitt hus i klätterställningen, men de hittade mig och ville absolut gosa och muta mig med godisar så till sist fick jag fly ner från klätterställningen och in under soffan för att få vara ifred. Puh! Jam hoppas innerligt att hon aldrig gör så emot oss igen... over and out från Sixten, fullständigt utkattad.

Matte tar över tangenterna:

Ja, det är sant att jag inte har byggt kattgården än... jag måste ha råd med materialet först, och det har jag nogsamt förklarat för mina små missar. Och det är sant att jag idag släppte in barn i lägenheten... fast de var inte hundra stycken, utan fyra flickor i åldern 7-10 år, alla väldigt snälla och glada, och alla - som barn skall vara - fulla av nyfikenhet. Två av flickorna bor här i vår trappuppgång och två på andra sidan lekplatsen, och att de dök upp berodde på att de hade plockat blommor som de ville överräcka till mamma och mig för att vi "är så snälla". Visst var det rart?!? Sedan bad de att få träffa djuren, om det gick för sig... och det gjorde det ju. Följande halvtimme blev den mest intensiva i allas våra liv, tror jag, för fyra livsglada flickor i den åldern känns verkligen som "överallt". Men det var väldigt försiktiga och respektfulla mot djuren, och nästan alla djuren lät dem både klappa och ge dem godis. Robin och Philemon lekte också med dem - inte minst Philemon, som tycktes njuta i fulla drag av besöket! Han hade så roligt och trivdes så bra med barnens uppmärksamhet att man nästan kunde höra honom skratta! *ler stort* Förresten, vad Sixten än påstår, tillät han faktiskt två av flickorna att klappa honom och han tog nådigt emot godis ur deras små händer utan att att skygga. Det var bara Rafael som höll strikt på principen "se men inte röra"... och så var Belle lite tveksam, men hon är ju rädd för barn efter att ha blivit utsatt för att få smällare kastade mot sig där hon bodde förut.

När barnen skulle gå, ville de veta hur snart de kunde komma tillbaka igen. I morgon? "Nej, tyvärr inte" sa jag "ni förstår, vi skall få besök på måndag så jag måste städa i morgon". Det var lite sant och lite en undanflykt, för sanningen är att vi allihop var rejält trötta vid det laget. Så de föreslog att de kommer tillbaka nästa lördag istället, och det sa mamma och jag var okej. Vad djuren tyckte vet jag inte - men jag är rätt säker på att Philemon redan längtar!

torsdag 16 mars 2017

Philemon

TACKJAUM alla som gratulerade maj igåur! *spinner på skånska* Jau trodde itt taug att jau skulle bli bortaglömmen för matte sau ingenting te maj pau hele daugen... ente förrän framåt kvillen berättade hun att jau skulle fåu hau fest och bjuda in alla mina vännisar - och såu visade hun maj vaur alla goudsagerna vau så att vi skulle hau mycke mad och mycke goudisar osse! Sist louvade hun att hun och hunden skulle souva hela långa natten såu att vi fick vaura i fred på festen - och de tyckte jau noug vaur den bästaste presenten!

Nu är jau stilig, matte, såu nu kan festen börja!
Philemon har fyllt 7 år

Sixten tar över tangentbordet:

Ni vet vad jam tycker om den där dryga skåningen... men jam erkänner att han ordnade ett jamarns bra party i natt, och vi festade så rejält att jam fortfarande har ont i pälsen. Ojojoj, att niptinis kan slå så hårt i en liten kattskalle!

Nå, nu var det inte det jag skulle tassa om, utan jam ville visa Mimmi att det börjar arta sig med vår leksakskorg nu. Tack vare dig har vi fått riktigt många fina saker att leka med, och de är jamarroliga!

En sprillans ny, alldeles opinkad leksakskorg