Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

torsdag 25 oktober 2018

Klosterkatterna

Robin kommer intassande till Rafael, som rullat ihop sig i favorithörnet på sängen i sovrummet.
   "Det går inte" suckar han djupt. "Den stora bara morrar åt mig och den mindre gömmer sig bakom den stora".
   Rafael suckar också.
   "Du morrade också, det hörde jam tydligt. Låt det få ta lite tid - de har inte varit här många timmar".
   "Jam men det var ju för att de morrade åt mig!" försvarar sig Robin. "Tänk på att jag är mycket mindre än de - jam måste ju tala om att jam kan försvara mig, om det behövs".
   "Men det skall inte behövas" kontrar Rafael förnuftigt. "Vi har ju lovat matte att vara snälla, eller hur? Vi skall inte slåss, utan visa gästfrihet och vänlighet. Och tänk på hur de förmodligen känner sig just nu - deras tvåbeningar har lämnat dem i ett främmande revir där det redan finns två katter och en skällis, dessutom. De är nog rädda så här i början, tror du inte?"
   Robin biter sig i läppen.
   "Jam tror inte att jam vill vara så förstående mot någon som morrar så otäckt åt mig" protesterar han lamt. Så är han tyst en stund innan han fortsätter: "Jam förstår inte... alla brukar älska mig, varför gör inte de här katterna det?"
   "Det sa jam ju" suckar Rafael tungt. "Du lyssnar aldrig på någon. Våra gäster är osäkra på allt möjligt just nu - de är utan sina tvåbeningar, befinner sig i ett nytt revir och är omgivna av främmande djur. Låt dem få vänja sig i lugn och ro".
   "Främmande!" fnyser Robin. "Jam är väl inte främmande, heller! Du känner ju mig, eller hur?"
   "Jam, ja - men för dem är du en helt ny bekantskap".
   Robin begrundar detta och skakar sedan på sig så att öronen smäller runt huvudet.
   "Nej, nu struntar jam i det här en stund" jamar han sedan. "Jam sätter mig i fönstret och spanar på fjäderkotletter i stället. De morrar åtminstone inte åt mig!"
   Rafael fnissar. Du skulle bara ana vad de där fjäderkotletterna skulle säga om de kunde prata! tänker han road.

onsdag 24 oktober 2018

Klosterkatterna

   "Robin, kom hit!" Rafael jamar uppfordrande och lyckas för en gångs skull fånga Robins uppmärksamhet - även om det är med stor tvekan.
   "Kan du jama dig kort?" undrar lillkillen. "Det finns massor av fjäderkotletter utanför fönstret i vardagsrummet!"
   Rafael suckar djupt. "Det här är faktiskt mycket viktigare" brummar han. "Vi måste hålla rådslag. Nu. Tiden hastar!"
   Robin suckar, han också, och sätter sig tillrätta mitt emot sin vän. "Okej, vad gäller saken?"
   "Mattes underliga planer, förstås. För du har väl inte missat att hon har bjudit in två främmande katter att bo hos oss i två veckor?"
   Robin spärrar upp ögonen. "Två veckor?!? Det är ju kattiljoner dagar! Vad är det för katter? Skall de bli klosterkatter? Varifrån kommer de? Varför har inte matte sagt något?!?"
   Rafael suckar igen och skakar på huvudet. "Hon har inte pratat om annat i flera veckor redan" säger han. "Lyssnar du aldrig? Och nej, de skall inte bli klosterkatter - de skall vara våra gäster medan deras tvåbeningar åker till Tyska Landet för att ta hand om någon sjukling".
   De sitter tysta en stund, och så drar Rafael efter andan. "Så nu har jag en plan" förklarar han. "Du som är social och pigg, tar hand om katterna - så tar jag hand om matte och skällisen. Okej?"
   Robin stirrar på honom. "Skall jag ta hand om de främmande katterna alldeles ensam?!? Men tänk om de äter upp mig!" Han låter så allvarlig att Rafael inte kan låta bli att börja fnissa. "De äter inte upp dig, dummer - de är katter precis som vi. Men de behöver någon som visar dem till rätta, umgås med dem, leker med dem och så där... och du är perfekt för det uppdraget."
   Lillkillen är inte med på noterna. "Kan jag inte få vara hemlig agent och spionera på dem i stället?" undrar han. "Eller - jag vet! - vi låter Måns ha dem hos sig!" Ett leende sprider sig över hans rödvita ansikte. "Måns bor ju alldeles ensam i sitt revir, medan vi har en skällis att hålla koll på."
   Rafael fortsätter att fnissa så morrhåren hoppar. "Det skulle allt se ut, det!" utbrister han sedan. "Du vet att Måns är ensamkatt - han skulle aldrig tillåta någon annan kisse att vistas i hans revir. Och hur har du tänkt fråga honom, har du tänkt? Ni två gör ju aldrig annat än utbyter oförskämdheter genom fönstret i vardagsrummet! Jag visste inte ens att en så ung katt som du kunde så många osande svordomar!"
   Robin rodnar lite. "Han är värst själv" muttrar han. Så drar han en djup suck. "Jaja, jag får väl försöka ändå. Kanske gillar de att leka..."
   "Just så" nickar Rafael nöjd. "Matte vill att vi är snälla, så då är vi snälla. Och en av dem är faktiskt en dam..."
   En glimt tänds i Robins gula ögon.
   "Minsjam..." mumlar han för sig själv. "När sa du att de kommer hit?"
   Rafael blinkar med ena ögat. "I morgon".

tisdag 31 juli 2018

Klosterkatterna sörjer Philemon

Robin och Rafael sitter tysta vid den tomma transportkorgen. De har nosat både på och i den, och insett att Philemon inte är där...

Så suckar Robin tungt. "Vad gör vi nu? Är vi fortfarande klosterkatter utan Philemon?" Rafael nickar. "Visst är vi fortfarande klosterkatter - du och jag finns ju kvar, eller hur? Fast det blir nog betydligt lugnare och tystare nu när han är borta. "

Robin hänger med huvudet. "Nu har jag ingen att slåss med" konstaterar han. "Och jag antar att du inte vill bli tvättad?" Han tittar blygt på Rafael, som skakar på huvudet. "Nej tack, jag tror att jag sköter min pälsvård själv, lille vän. Som rex är du ändå inte van vid så här mycket päls som jag har. Men jag lovar att jama till om jag ändrar mig".

Sakta lämnar de transportkorgen åt sitt öde i hallen och går in i vardagsrummet, där matte sitter och gråter med Belle tätt intill sig. "Vi måste trösta henne" suckar Robin. "Fast jag behöver nog sova en stund först - det snurrar så konstigt i huvudet på mig." Rafael nickar. "Sov du" jamar han tryggt. "Belle tar hand om matte nu, så tar vi över sedan. Vi får hjälpas åt allihopa."

Sista fotot på Philemon
Född 15 mars 2010
Död 31 juli 2018

Sov gott, pälskade lille vän 💕


söndag 3 juni 2018

Rafael

Hmmm… våra fans undrar varför vi inte tassar oftare i bloggen, och det är ju en berättigad fråga som jam inte riktigt vet hur jam skall svara på. Matte säger att vi blir lata av värmen, men så är det definitivt inte! *fnyser* Vi bara anpassar oss till hennes tempo, så det så.

Just idag är matte extra "tempolös" för att uttrycka saken snällt. T.o.m. den slöa jycken vi har tycker att hon rör för lite på sig. Men matte påstår att hon måste sitta still långa stunder eftersom hon trasslar en lång krokig nål kors och tvärs genom ett garnnystan... det kallas visst "att virka" om jam förstått saken rätt, och när hon trasslat omkring det där garnet blir det runda platta saker som hon skickar iväg i paket till människor som gillar dem. Totalt meningslöst, om ni frågar mig! De går inte att äta och inte att leka med, de där platta garnsakerna... så vad använder människorna dem till?!? "Man ställer varma kastruller, kannor eller koppar på dem" förklarade matte en gång... men så ändrade hon sig och tillade att "man kan ställa kalla kannor och glas på dem också". Men hallååååjam, hur skall du ha det?!?

Nåjam, i kväll tittade vi katter på TV för de visade en av de där spinnande filmerna med glupska dinosaurier som äter människor. Sådana filmer har vi katter mycket roligt åt, för tvåbeningarna ser så små och rädda ut som omväxling. Fast varför görs det inga filmer om glupska, farliga jättekatter också? Det skulle vi vilja se - jamarstora katter som jagar och tuggar i sig små ynkliga tvåbeningar som skriker och springer åt alla håll i panik... *fnissar busigt* RRRAAAWWWRRR! Allra roligast vore om de tvåbeningar som blir jagade och uppätna är sådana som har gjort små söta katter illa... jam, ni vet vilka vi menar.

måndag 26 mars 2018

Rafael

Matte, nu när gammelmatte är begravd... kan vi häva radiotystnaden nu? Jam menar, vi har våra förpliktelser, vi klosterkatter. Där ute sitter det massor av katter som vill veta hur vi har det här hemma!

Och matte, hur fick du ner hela gammelmatte i den där lilla blå krukan?!? Den kan ju inte vara större än jam!



torsdag 1 februari 2018

Klosterkatterna

Det trampas nervöst bland klosterkatterna, där de står uppradade vid brofästet på andra sidan Regnbågen. Gammelmatte klappar dem lugnande, och svarar med sin trygga, kärleksfulla röst på deras oroliga frågvishet. Det är framför allt Assar som inte kan hålla sig i skinnet i denna spinnande stund. "Är det säkert att han kommer? Alldeles säkert? Hur fick du veta att han är på väg hit?" Gammelmatte berättar om änglarna som besökte henne alldeles innan hon samlade ihop katterna och tog dem med sig fram till brofästet. Imma begrundar situationen länge, men sedan kan inte heller hon hålla tyst: "Tänk, att lillkillen är på väg... det skall bli jamargosigt att träffa honom igen. Mitt hjärta blödde för er småttingar när ni kom från djurhemmet, skall ni veta... så små och rädda, alldeles bleka om nosarna. Minns ni att ni förskansade er i övervåningen och bara kom nerför trappan på nätterna?" Aragorn och Rufus tittar nyfiket på henne. "Hur ser han ut?" undrar lille långnosen. "Är han större än jam?" Imma nickar. "Jam, han är större... han är huskatt, vet du, och mer bastant skapad än oss rexar. Men han är jamarsnäll och älskar alla".

Så skymtar någonting till uppe på bron... och jam, där kommer han faktiskt. Den svartvita pälsen skimrar, de gröna ögonen lyser och stegen är allt snabbare ju närmare brofästet han är. Assar fullständigt exploderar av lycka: "Brorsan!" Då börjar Sixten att springa, och Assar springer han också, rakt emot den svartvita katten på bron. Deras tassar lämnar underlaget utan att de tänker på det, och när de möts svävar de bägge fritt i luften.

Det tar en stund innan resten av klostergänget får en möjlighet att hälsa Sixten välkommen, men så småningom står han omringad av jamande katter som slickar hans päls, buffar hans huvud och har så många frågor att de riktigt bubblar ur dem. Först känner sig Sixten yr av all uppmärksamhet - det är så nytt för honom att vara den som står i centrum - men så samlar han sig och höjer blicken. "Hej igen, gammelmatte" jamar han mjukt. "Mår du äntligen bra nu?" Gammelmatte nickar med ögonen fulla av tårar. "Ja, min älskade pojke" säger hon och lyfter upp sin lille frack-kille i famnen. "Nu mår jag jamarbra igen".

Sixten lägger sitt huvud mot hennes axel och spinner, spinner, spinner allt hans lilla kropp förmår. Så viskar han i gammelmattes öra: "Matte blir väl omtasstagen av de andra, så var inte orolig för henne. Rafael, Robin och Philemon tar väl tass om henne och sover hos henne på nätterna allihopa. Och så Belle, förstås. Vet du, för att vara en skällis är hon riktigt bra - nästan som en katt!" Han tystnar, men kan sedan inte hålla inne sin fråga: "Kommer skällisarna också hit?" Gammelmatte ler över hela ansiktet. "Älskade Sixten, ALLA kommer hit när deras tid är inne". Då suckar han djupt och lägger huvudet tillrätta mot hennes axel igen. "Då är allting bra" viskar han. "Då ses vi alla här igen en dag".

Och klostergänget vänder sig bort från bron för att presentera Sixten för alla vännerna de lärt känna sedan de själva gjorde den där speciella vandringen. Han har nästan glömt hur sjuk han var för en liten stund sedan, precis innan han satte framtassen mot bron... allt som dröjer sig kvar är fukten i hans päls efter mattes tårar. De glittrar som dyrbara diamanter, det pris matte betalade för all kärlek de delat under nio år...

Sixten 2008 - 2018
Dödsorsak: lymfom

onsdag 13 december 2017

Klosterkatterna

Matte har lovat hjälpa oss med datorn nu, så att vi kan jama lite mer om gammelmatte. Men hon har bett oss att inte lägga ut några bilder, för då gråter hon för mycket... hoppas ni förstår.

Gammelmatte var, som ni alla vet, väldigt sjuk. Hon hade svår hjärtsvikt och hennes puls sköttes av en pacemaker (matte hjälpte mig stava till det ordet!) och hon hade svår njursvikt som hon fick dialys för tre gånger i veckan. Dessutom gjorde hennes diabetes henne sjuk på många olika sätt, till exempel var det därför hon måste amputera ena benet och fick så många infektioner.

Hela det här året har gammelmatte åkt in på sjuka huset om och om igen. Matte räknade på klor... eh, jam menar, fingrarna att sedan vi flyttade hit till lägenheten hade gammelmatte nog bara varit hemma max en månad sammanlagt. Resten av tiden har hon antingen bott på sjuka huset eller Björkskär. Hon fick så många mediciner för att överleva infektionerna att de skadade njurarna och levern ännu värre... och de senaste månaderna ville hon inte längre äta mer än yttepyttelite, så hon blev svagare och tröttare för varje vecka.

Så, i fredags, kom matte till sjuka huset och upptäckte att gammelmatte inte längre pratade, bara rörde på ögonen. En människoveterinär satte sig ner att prata med matte och berättade att nu går det inte längre, vi kan inte göra mer för henne och vi tycker att hon borde få slippa kämpa mer. De bad matte att gammelmatte skulle slippa mediciner och behandlingar, för att i stället bli ompysslad, och matte sa förstås ja till det. När det är slut så är det slut, vad man än gillar det.

Matte satt hos gammelmatte hela fredagen och natten till lördagen... och tidigt på lördagsmorgonen slutade gammelmatte att andas. "Hon gick över Regnbågsbron kl. 05.48" berättade matte för oss när hon kom hem senare den dagen. Det tycker vi känns bra att tänka på - att hon nu är hos de klosterkatter som tassat över bron och att vi skall få träffa henne igen när det är vår tur att göra samma resa.

Jam, så är det. Och nu behöver matte vila, så hon ber oss att inte tassa mer just idag. Vi får ta det så försiktigt, så försiktigt med matte så att hon orkar leva vidare utan gammelmatte - för ni vet, gammelmatte var hennes mamma och mammor är något alldeles extra viktigt i allas våra liv!