Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

söndag 12 februari 2017

Matte

I förrgår, fredagen den 10 februari, tassade vår abbemissa Majsan över Regnbågsbron.

Det hela var mycket stillsamt, fridfullt och värdigt. Klosterkatternas fine veterinär Olle hjälpte Majsan att bli befriad från vad det nu var som plågade henne, som inte lät henne behålla den mat hon försökte få i sig, inte lät henne andas fritt, inte tillät henne att må så bra att hon kunde umgås med resten av katterna och oss tvåbeningarna. Nu slipper hon törsta så osläckligt att hon sitter och sover vid vattenskålen, hon slipper kräkas varenda dag, hon slipper ligga någonstans och vara utanför gemenskapen p.g.a. brist på ork.

Nu är hon återförenad med sin bästa kompis Jenny och jag hoppas att de springer fritt över gröna ängar, njuter av sina vackra vingar på ryggen och jamar om hur underbart livet blivit. Och när det är min tur att vandra över bron, skall det bli fankattiskt att träffa henne igen! Henne och de andra klosterkatterna som tassat före henne... Aragorn, Rufus, Conny, Assar, Imma, Jenny...

onsdag 8 februari 2017

Matte

Kära vänner,

Idag är det absolut inte läge att skoja, inte ens att lägga orden i munnen på någon av klosterkatterna. Ända sedan de första klosterkatterna - Aragorn och Imma - började blogga för många, många år sedan, har det funnits en abbemissa i gruppen. En klok, lite äldre honkatt som höll ordning på de andra och som var taleskatt för dem allihopa. Nu står vi inför att denna fina tradition bryts... för inom några dagar kommer vi att mista vår abbemissa Majsan, och sedan finns det bara killar kvar. Rafael, Sixten, Philemon och Robin blir ensamma kvar att ta tass om sig själva, oss mattar och bolishunden Belle.

Vi har skrivit om Majsans allt sämre hälsa flera gånger förut, och redan i somras trodde vi att våra vägar snart skulle skiljas. Nu fick vi, tack och lov, ett drygt halvår till tillsammans... ett värdefullt halvår som vi har försökt fylla till brädden och däröver med gos, lek, kärlek och samhörighet. Vi är tacksamma för den tiden - men tyvärr håller sanden på att rinna ut för oss.

Majsan har stadigt blivit sämre. Hennes mage slutade tåla fisk och skaldjur, fett, socker... och även när vi lyckades komponera bästa möjliga diet fortsatte hon att kräkas upp halvsmält mat då och då, ofta rätt snart efter måltiden. Hennes aptit förblev god, men vad hjälpte det när viktkurvan tydligt talade om att hon inte fick i sig tillräckligt med näring? Samtidigt blev hon "grinig" och började gruffas med de andra katterna, tassade till den som kom i närheten, gick undan och ville vara ifred. Vid det här laget umgås hon inte med katterna alls och sällan med oss... det händer att hon kommer upp i ens knä och vill gosa, men det varar aldrig länge och snart har hon dragit sig tillbaka till någon av alla sina "gömställen" i mammas sovrum, under skohyllan ute i hallen, under sidobordet här inne i vardagsrummet... ja, ni förstår, någonstans där hon varken syns eller märks om man inte direkt letar efter henne. Ofta sitter hon och halv- eller helsover vid vattenskålen i köket. Överhuvudtaget sover hon mycket mer än de andra katterna, och man hör på henne att andningen är tung. Majsan har alltid snarkat, men inte så här mycket och så kämpigt. Hon fastnar också i ett slags inverterade nysattacker som kan vara i åtskilliga minuter - ungefär som om hon försökte nysa ut något ur nosen som sitter betydligt längre in. Någon har föreslagit att hon kanske har tumörer i lungorna, och så kan det ju faktiskt vara - hon är inte röntgad, så vi vet inte. Allt vi har kollat är att nos, mun och hals är okej...

För att göra en lång historia åtminstone en liten smula kortare, bad mamma mig idag att Majsan skall slippa den stress det innebär att flytta. Jag har inte velat tänka så, inte velat hamna i läget att någon enda person fick för sig att vi låter Majsan dö för att vi flyttar... många har ju ifrågasatt om vi verkligen skall ha fem katter och en hund i en lägenhet på tre rum, även om sanna kattvänner tycker det är helt okej så länge djuren är tillförsäkrade en god livskvalitet. Och lagen säger att vi får ha upp till nio katter i bostaden så länge de inte utgör en sanitär olägenhet. Men ändå... frågan har "legat och skavt" i samtal med vissa människor... och därför har jag varit extra motsträvig. Mina katter skall aldrig behöva definieras som besvärliga eller problematiska. De skall accepteras precis som de är, vara älskade som de går och står.

Men visst förstår jag att mamma har rätt. Att Majsan nu, när hon kräks efter praktiskt taget varenda måltid och blir alltmer "asocial", förmodligen inte skulle orka med den påfrestning flytten innebär för henne. Hon har bott i det här huset sedan hon blev klosterkatt i februari 2010 och kanske är det mest humant att låta henne få sluta medan vi fortfarande bor här? Och innan stressen pressar hennes kropp ännu mer. Mamma och jag vände och vred på situationen en lång stund, och sedan ringde mamma till blogghjälpen för att höra hennes åsikt. Det var blogghjälpen som förde oss samman med Jenny och Majsan, och vi har alltid upplevt det lite grand som om de två kattflickorna har tillhört både oss och henne. Det har känts viktigt för oss att alltid involvera blogghjälpen i vad som rört både Jenny och Majsan under åren som gått - inte av plikt, utan för att vi vet hur mycket hon älskat tjejerna ända sedan de blev bloggkatter på Södertälje katthem för många år sedan och fortsatt att engagera sig i dem. Vi involverade henne i Jennys öde, även om vi givetvis bar ansvaret själva... och idag gjorde vi samma sak angående Majsan. Stödet från blogghjälpen känns viktigt - och vi är överens alla tre om att det är dags nu. Majsan skall få göra resan över Regnbågsbron innan vi flyttar.

Ja, nu vet ni hur det ligger till. Och vi vill att det sker innan helgen, om möjligt, så att vi får tid att ta avsked men inte drar ut på det.

måndag 6 februari 2017

Sixten och matte

"Matte, vi behöver nya leksaker" Sixten suckar riktigt, riktigt djupt "Philemon har pinkat i leksakskorgen! Varför sa du åt oss att packa alla leksakerna i samma korg?!? Nu är de förstörda bara för att den där pissemissen inte kan hålla sig!"

Matte försöker trösta: "Alla saker är inte förstörda, vännen. De som ligger utspridda på golven är fortfarande helt okej. Och de andra kanske går att tvätta?"

Sixten stirrar mållös på matte: "Är du inte klok?!? Att TVÄTTA leksakerna är ju lika illa som att PINKA på dem!"

"Ja... det kanske det är" funderar matte "men ni leker ju ändå mest med myntakuddarna ni fick av Wikki, eller hur?"

Sixten putar med underläppen: "Så du menar att vi skall nöja oss med TVÅ leksaker för resten av våra liv?"

Matte skakar på huvudet: "Nej, naturligtvis inte. Bara till vi kommit i ordning i nya bostaden. Sedan skall jag ordna nya leksaker åt er."

"Lovar du? Sixten tvivlar fortfarande.

"Tass på det!" Matte nickar bestämt. "Är du nöjd då?"

Sixten är tyst en stund medan han funderar på erbjudandet. Sedan suckar han. "Okej då - men jag kommer att påminna dig! OFTA!"

lördag 28 januari 2017

Robin

Matte säger att tävlingen är för svår...! *morrhårsdarr* Idag tog hon upp mig i famnen och förklarade att det som är självklart för oss inte behöver vara lika enkelt att begripa för andra och att vi måste förstå att alla inte tänker likadant eller har samma erfarenheter. Och jam lovar, jam försökte verkligen att lyssna till vad hon sa under hela den där långa meningen... men jam tror inte att jag fattade alltihop, ni vet, tvåbeningar skall ju göra allting så komplicerat!

Hursomjam får vi helt enkelt bita i den sura paddan (de smakar verkligen äckligt - har ni provat?) och berätta svaren för er. Och så får vi spara boken och ha en ny tävling längre fram i vår i stället... en tävling som är lättare än den här visade sig vara. Är det okej med er?

Så här är det: Den som brukar retas (med Philemon) är Sixten. Rafael tar tass om gammelmatte och jam är den som gillar att rymma ut genom ytterdörren. Philemon slår ner dyrbara saker som går sönder och abbemissan Majsan är den som har ont i magen och kräks när hon äter fet mat eller fisk. Fick ni det där nu? Rätta raden blir alltså: Sixten, Rafael, Robin, Philemon och Majsan.

FÖRLÅT att vi gjorde tävlingen för svår!!! Vi looovar att skärpa oss och göra en mycket roligare tävling nästa gång! Tass på det! *sätter en tass mot skärmen*

fredag 27 januari 2017

Robin

Jam är ledsen att behöva meddela detta, men hittills har vi inte fått in något rätt svar på vår tävling... så nu undrar jam om ni tycker att vi skall ge upp och låta bokvinsten vänta till en annan tävling längre fram eller om vi skall köra på en vecka till?

Medan jam väntar på era åsikter, kan ni få se hur roligt jam har med en myntakudde matte hade med sig hem från kattutställningen åt mig... eh, oss. Den är jamarskojig att slåss med och doftar sååååå gott!

fredag 20 januari 2017

Robin

Nä, nu har jam TRÖTTNAT TOTALT på matte... hon begriper helt enkelt inte hur JAMARVIKTIG vår blogg är! Tvåbeningarna prioriterar åt råttorna, tycker ni inte? Som till exempel Mimmi Hittekatts matte, som reser utomlands för att få sol och blir sittande i regn. Jam tror faktiskt att om min matte hade råd med sådant, skulle vi inte se röken av henne och gammelmatte på flera veckor! Men Mimmi är en smart dam, och jam är övertygad om att hon redan har tänkt ut ett lämpligt straff när hennes matte kommer hem... *fnissar busigt*

Nåjam, åter till ordningen! Jam är jamarsäker på att ni undrar hur det har gått med vår tävling som *blänger åt mattes håll* borde ha avgjorts för länge, länge sedan! Tyvärr är det så att INGEN av de som har svarat på frågorna har gissat rätt... och det gör oss lite förvånade, för vi trodde att det skulle vara jamarenkelt att veta vilken katt som var vilken! Så nu har vi beslutat något väldigt bra: NI FÅR EN NY CHANS! Jam, även de av er som redan har gissat en gång! Och så skall vi tvinga matte att avsluta tävlingen och skicka iväg priset till vinnaren i slutet av kommande vecka... blir inte det bra? *kurrar*

Alltså, bläddra tillbaka till tävlingsinlägget och fundilera ordentligt. Det är absolut tillåtet att läsa i bloggen för att se hur var och en av oss tänker! Och så skickar ni svaren till oss på srcarina@telia.com senast på torsdag kväll kl. 22.00. LYCKA TILL!

Själva måste vi börja packa våra saker, för så viktiga saker kan man absolut inte överlåta på matte...

fredag 13 januari 2017

Sixten

Kommer ni ihåg fotografiet jam visade er igår? Det och många andra visade matte oss när hon kom hem från Gullspång och hon hade samlat oss katter och skällisen kring sig i soffan. Hon hade bilderna i kameran och laddade in dem i datorn, så att vi kunde se dem riktigt bra.
"Det här, förstår ni" sa hon och visade den ena bilden efter den andra "är ert nya revir. Det är hit vi skall flytta".
Så tog hon fram just den bilden som jam visade er igår. "Det här skall bli er nya kattgård" berättade hon. Belle fällde ut öronen så där som hon gör när hon lyssnar extra noga. "Ja, Belle... du får naturligtvis också vara där".
Majsan tittade fundilersamt på bilden och sedan frågade hon om hon fortfarande kommer att vara abbemissa där. Matte nickade. "Att vi flyttar ändrar ingenting" förklarade hon "utan vi fortsätter precis som vanligt". Så gav hon Philemon en sned blick: "Minus pinkandet på fel ställen!" Philemon fnös. "Jau pinkar ente" sa han högdraget "Jau revirmarkerar". Matte såg bister ut. "Oavsett vad, skall du sluta med det nu direkt och använda lådan som alla de andra". Philemon sänkte blicken. "De gör jau osse... men Sixten tror ju att allting tillhör han, så jau måste biretta att jau äger reviret!"
Jam blev väldigt irriterad när han jamade så där dumt - jam menar, alla vet ju att det är jam som bestämmer här! - så jag fräste lite grand åt honom... men matte vände sig om och gav mig en minst lika bister blick: "Du skall inte bråka med Philemon, Sixten".
Jam undrar just hur det här skall gå? Jam menar, nu har vi ett stort hus, men på det nya stället blir det bara några rum att dela på... *suckar djupt* Fast utegården verkar bli bra i alla fall - alltid något! Och nya utsikter får vi också...