Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

fredag 29 november 2013

Philemon

Nu är ded SYNDB om baj IGEN! *snörvlar* Jau är jiddesjuk och däbbd i dosen, och pau ryggen haur jau ena jiddebula som gör ont... *atchi*... ni ska ende tro madde när hun sajer att jau är "alldeles för bigg för att baura så sjuk som jag jamar att jau är" och att ded är "typiskd killar"... *suckar* Hun förstår ende vidden auv midd LIDANDE, så enkeld är ded! *nyser*

Öberreagerar gör hun osse, för tror ni ende att hun tog med baj till vedden?!? Jau som är så sjuk att jau ende öberlever brubbisresor... jau baur öbertygad om att jau skulle dö redan pau inbägen och sen bleb ded bara bärre och bärre. Vedden körde opp ena dermo-meder i baken pau baj! Sen klämde han pau bin onda bula på ryggen och sa att "ded är ende säkert att den går bordd med bediciden, så bi kanske båste SKÄRA BORDD den" *ryser*

Jau bar jidderädd pau bägen in till vedden...

Och ende bleb ded bäddre när bi bar frabbe!

Och ved ni bad vedden sa?!? Han kallade maj "humpback"!

Ded är så syndb om baj att jau saknar ourd... *snörvel*... ded är bäsd för madde att hun ger baj mycket godis nu (och skibbar bediciden). Kan di fadda att hun har köpb edd DORDYRREDSKAB för att ge bej bediciden med?!? Jau som trodde att hun älskade baj... *hänger med huvudet*

Matte tar över tangenterna:

Ibland undrar jag vem som är vår största drama queen här i klostret - Philemon eller Belle? Men faktum är att han VAR ordentligt uppskrämd under resan och på hemvägen greps han rentav av panik och försökte klösa sig ur transportkorgen... kanske trodde han att det skulle gå för honom som för Imma, som aldrig kom hem igen? Philemon lider av separationsångest och har alltid varit "mattig", men sedan Imma dog är han ännu mer noga med att hålla sig i min närhet. Sedan han kom hem har han dock varit lugn igen, och nu beter han sig som vanligt - skönt, för ett tag höll hans skrikande och klösande efter mig genom gallret på att driva mig till vansinne, och det är inte bra när man kör bil.

De som har lyckats uttyda en förkyld skånings jam har redan begripit att Philemon är snuvig. I natt hade han faktiskt svårt att andas och jag var mycket orolig för honom... då var det skönt att tänka på att vi hade en veterinärtid bokad idag, innan helgen. Olle säger att den här sortens infektioner i nosen, som Philemon nu behandlas för för andra gången, har en tendens att bli kroniska eftersom bakterierna trivs i de benskivor som sitter på rad inuti kattnosen - men han vill försöka slå ut härden med en "kraftfull och långvarig" medicinsk behandling, som vi startar idag. Två halva tabletter Doxyferm om dagen i tjugo dagar ligger framför Philemon och mig att hantera... så ja, jag köpte faktiskt ett "tortyr-redskap" d.v.s. en tablettinskjutare, ifall jag inte kan få i honom medicinen på samma sätt som jag gav Conny hans hjärtmediciner. Önska oss lycka till, för det kan vi behöva!

Puckeln på ryggen är ett infekterat sår som Philemon fått i slagsmål med Sixten. Det är en rejäl skada, så jag är mycket försiktig med hur jag tar i den stackaren eftersom han tydligt säger ifrån att det gör ont. Hoppas att medicinen tar hand om den infektionen också! Olle sa att det kan bli lite knepigt och att vi kanske måste öppna och tömma såret på kirurgisk väg, men att vi skall avvakta över helgen och se hur såret reagerar på medi-cineringen.

Eftersom vår veterinärstation är stängd på helgerna, firades Kattens Dag idag istället för på söndag. Alltså bjöds jag på glögg och fick presenter med mig: en fin matbricka med kattmotiv och en kalender för 2014. Belle och Philemon fick gos och massor av trevlig uppmärksamhet, vilket de uppskattade. De älskar ju båda två att vara i centrum! *ler stort*

Observera tortyrredskapet längst ner i mitten

onsdag 27 november 2013

Matte

Ni är så många som visat prov på en sådan förunderligt stark och äkta medkänsla - ordet TACK räcker inte till, oavsett hur stort och betonat jag skriver det, men eftersom jag inte har något annat att uttrycka så får det bli så: TACK ALLIHOPA!!!

Sorgen efter Imma är stillsam, men tung. Jag tar hjälp av era vackra dödsrunor över henne för att förstå och bearbeta förlusten, men bara lite i taget för att orka stå upp. Som de flesta av er vet, vilar mycket på mina axlar just nu... och jag som försökte ta time out för att jag redan innan var mycket trött! Den vilan får jag nog unna mig sedan, när alla akuta måsten är över. Livet tar ingen hänsyn till hur man mår - och det är egentligen en maskerad välsignelse, för gjorde det det skulle vi människor frestas låta bli att leva för att undvika det svåra. Nu tvingas vi vidare, och det är bra för vi är inga isolerade öar och vi har alltid både människor och djur vars väl vilar på vårt ansvar. Det är en verkligt sinnrik konstruktion att vi alla är beroende av varandra för att må bra! På det viset kan inte någon dra sig ur utan att andra blir lidande... det är så ett samhälle - en värld! - fungerar, som jag ser det.

Som ni har förstått av min egen minnesskrift över Imma, var hon en komplicerad liten katt med många svårigheter. En av de mest bekymmersamma och dyra var att hon aldrig blev riktigt rumsren utan ofta kissade eller bajsade på ställen (och saker) hon inte skulle. Jag nämnde soffor, parkettgolv och tapeter som exempel... kläder, sänglinne, mattor och stolsdynor m.m. var andra saker som förstördes. Och i lördags, när jag bar ner båda tyglådorna (en från badrummet, den andra från vardagsrummet eftersom den har måst stå nära sängen) till tvättstugan insåg jag plötsligt att jag inte behövde bära upp dem igen. Tyglådorna behövs inte längre. Jag kommer inte att behöva koktvätta lakan två gånger i veckan nu... och inte tänka på att utomstående upplever lådorna som obehagliga, efter-som de givetvis inte gick att göra luktfria. Det var ju liksom lukten som var hela saken - Imma behövde blanda sina och mina kroppslukter för att känna sig trygg. Men självklart förstår jag att det var svårt för andra att förstå och uthärda... nu behöver de inte "delta" i min vård av Imma längre, vilket de säkert uppskattar.

Inte heller kommer jag längre att behöva ta bort sänglinne, filtar, kuddar m.m. från sängar och soffor. Jag behöver inte tänka på att lägga kläder så att de inte går att kissa på. Jag behöver inte skura golven lika ofta.

Hur kommer det sig att jag hellre hade allt det där besväret och en levande Imma här i min famn vid datorn?

Och med det över till något helt annat.

Klosterkatterna behöver en abbemissa, så är det bara. Så numera är det Majsan som bär det ansvaret i vår kattgrupp (som också Belle anser att hon tillhör). Majsan har en för-underlig inverkan på de andra katterna - de tyr sig till henne, litar på henne, och hon räds inte att medla när gruff uppstår mellan dem. Majsan rubbar man inte, vare sig fysiskt eller mentalt och hon är tryggheten själv med sitt "traktorspinnande" och sina hesa små "äh" istället för jamanden. Jag vet att hon blir perfekt i sin nya roll!

Så nu vet ni det, alla ni där ute som värderar allting i livet efter hur dyrt eller "fint" det är: f.d. hemlösa katthemskatten Majsan utan vare sig stamtavla eller kartlagt förflutet har blivit abbemissa i klosterkatternas krets.

lördag 23 november 2013

Matte

Jag har inte sovit mycket i natt, somnade först vid 6-tiden i morse...

Sorgen efter Imma är tung i hjärtat och saknaden skriker i rummen, men ändå känner jag mig mycket mer stillsam inombords än jag gjorde då Conny dog. Funderar över varför samma människas sorg kan vara så olika från gång till gång, och jag tror att svaret ligger i fler detaljer, t.ex. hurdan döden såg ut och om den som dog var ung eller gammal.

Imma har delat mitt liv och bott i mitt hjärta sedan hon var tretton veckor gammal. Hon föddes den 13 juli 1998 och kom till mig den 26 september tillsammans med sin kullbror Aragorn. Egentligen skulle Imma ha blivit avelshona i en helt annan familj, men när det upptäcktes att hon var polydaktyl (hade för många tår på baktassarna) hamnade hon istället hos mig. Jag upptäckte snart att hon hade andra problem också... bl.a. klarade hon inte sin hygien och fick aldrig riktig kläm på hur man blir rumsren. Nästan alla som fick veta detta tyckte att jag skulle avliva henne, men så såg inte jag det - för mig var Imma ett särskilt barn, som lämnats i min vård för att jag skulle lära mig av henne, förstå och älska henne precis som hon var. Hon var min allra bästa skola i de s.k. kristna dygderna, för livet med henne handlade om oändligt tålamod, villkorslös kärlek och en förmåga att se bakom ytan för att bli medveten om den vackra individ hon var alldeles bortsett från de problem hon hade och de besvärligheter hon förorsakade mig. Imma har under sitt liv kissat ner fem soffor, förstört tre parkettgolv och kostat mig stora pengar för att ersätta egna och andras ägodelar. Men vad gjorde det?!? Hon var min allra bästa vän, mitt allt, den ljuvligaste, vackraste och mest kärleksfulla katt jag någonsin mött!

Flytten hit till Otterbäcken 2002 innebar en vändpunkt för Imma på många sätt. Hennes självförtroende förbättrades oerhört, hon blev mer utåtriktad och kunde ty sig till fler än bara mig. Hon började klara sin egen hygien, vågade gå ut i stora världen, sa ifrån om något inte var bra - tog plats för första gången i sitt liv. Det där med rumsrenheten löste vi med att uppfinna tyglådan, en kattlåda där jag la mina använda lakan och lät henne kissa på istället för att kissa i sand- eller pellets. Fortfarande hände missöden, särskilt när hon var rädd för något eller höll sig undan p.g.a. främmande människor och det kommer att kosta rätt stora pengar att renovera vårt sovrum - tänk, jag känner det fortfarande som om sovrummet inte bara är mitt utan också hennes! - eftersom golvet (parkett) och hela nederdelen av väggarna är förstörda av urin. Men hon finge gärna fortsätta att förstöra hur många döda ting hon vill - Imma har alltid och kommer alltid att vara viktigare.

I maj 2009 dog min pappa - Immas gammelhusse - och två månader senare dog, med en veckas mellanrum, Immas bror Aragorn och vår "minsting" Rufus (som bara hann bli ett år gammal). Aragorns död berodde på njurkollaps och jag kollade givetvis även Immas njurar, som visade sig vara i nästan lika dåligt skick. Men bara nästan. Med hjälp av täta kontroller och strikt njurdiet lyckades vi vända trenden och trotsa den dåliga prognosen - Imma blev i stort sett frisk igen och hade normala njurvärden så sent som i våras. Däremot började hon för något år sedan att tappa i vikt... och eftersom Imma redan från början var en mycket liten hona, var viktminskningarna farliga. Vi gjorde vad vi kunde, ändrade foder och la till fett m.m. för att försöka hjälpa henne gå upp... men vad som istället hände var att njurarna tog stryk. I augusti hintade värdena att det höll på att gå åt fel håll igen, och i den rutinmässiga kontrollen i tisdags var njurvärdet mycket dåligt. Redan då visste vår veterinär, Olle, att den här gången skulle vi inte lyckas vända trenden med hjälp av dietåtgärder... Imma vägde redan för lite och kroppen var sliten. Jag trodde dock att jag än en gång kunde köpa henne tid... något som inte lyckades. Två extra dagar fick hon, under vilka njurvärdena mer än fördubblades. Igår låg de så högt att inte ens jag kunde blunda för innebörden - jag är inte bra på räkning, men vet av erfarenhet (pappa hade och mamma har njursvikt) att idag hade värdena ökat till ytterligare det dubbla och i morgon kvadratiskt ännu mer... och Imma hade inte kunnat äta, dricka eller röra sig. Jag minns än idag med fasa Aragorns sista dagar i livet, när han var så uttorkad att pälsen krasade när man rörde vid honom och jag fick injicera vätska i nackskinnet på honom varannan timme... medan han låg som död, med halvslutna ögon och tung andning. Nej, Imma skulle inte behöva uppleva det. Hur intensivt jag än önskade få ta hem henne åtminstone över helgen, ta farväl i lugn och ro, förstod jag att det bara skulle innebära lidande för henne. I samma stund jag såg gårdagens njurvärden visste jag att det var dags att låta henne gå.

Det gick fort och smärtfritt. Hon låg i min famn, Olle och Ewa (assistenten) var med mig, Belle satt vid mina fötter och Imma föll ihop på en sekund. Naturligtvis grät jag och jag gråter medan jag skriver detta - men jag ångrar mig inte, och jag önskar det inte ogjort. Jag vet att vi valde rätt, Imma och jag, igår kväll.

Imma blev aldrig "uråldrig", som jag brukade viska till henne att jag hoppades att hon skulle bli. Hon blev inte Sveriges äldsta Cornish Rex - den titeln innehas av en annan katt. Men jag vågar påstå att hon var och är Sveriges mest älskade Imma någonsin!

I den här berättelsen ligger svaren på varför min sorg efter Imma känns så annorlunda än sorgen efter Conny. Conny var ung och hans död var mycket plötslig, brutal och svår att acceptera. Jag har många, många gånger efteråt undrat om jag hade kunnat förhindra det som hände genom att inte släppa ut honom i trädgården den där dagen då han slogs med huggormen! Och jag har känt skuld över att jag medverkade till hans död p.g.a. att jag föll för hans tjat inuti kattburen att få gå fritt i sele och löplina istället. Hade han stannat i buren, hade han inte träffat på ormen... och då kanske han hade levt idag. Med Imma är allting annorlunda. Immas död var väntad och krönte ett långt och lyckligt liv. Jag hann förhindra att hon led, även om det innebar att jag själv fick lida den smärta som sorg är. Sorgen efter Imma är stillsam och tystlåten - inte rivande och slitande som sorgen efter Conny.

Men den är minst lika stor. Jag har mist mitt barn, min "förstfödda", min allra bästa vän. Nu är båda de allra första Klosterkatterna borta.

fredag 22 november 2013

Klosterkatternas abbemissa har tassat vidare

I kväll nästan exakt kl. 18.00 tassade abbemissan Imma - född S*Nattsmygarn Imma Lolita Pop - över Regnbågsbron för att möta Skaparkatten och återförenas med sin födslobror Aragorn samt vännerna Rufus och Conny. Imma blev 15 år, fyra månader och nio dagar gammal och avled i sviterna efter en svår njursvikt.




Imma, jag hörde dig födas - din mors rop ekade i telefonen den där
kvällen för drygt femton år sedan. När jag kom på mitt första besök
till er, var du den som mötte mig i dörren och vann mitt hjärta med
en enda blick. Du erövrade mig och reviret med samma självklarhet,
och även om det tog sex år innan du blev abbemissa var du redan min
lärare lika mycket som ledsagare. Vi har delat så mycket dessa år,
och min kärlek till dig har bara överträffats av din kärlek till mig.

Att skiljas från dig idag är det svåraste jag någonsin har gjort. Hade
jag inte min bergfasta tro på Skaparkatten och Regnbågslandet,
skulle jag bli galen av sorg... men jag vet att vi ses igen, och att du
väntar på mig tillsammans med Aragorn, Rufus, Conny och alla de
andra. Ta tass om gammelhusse också, är du rar! Och håll din tass
över mig från där du är nu, precis som du alltid höll din tass över
mig här på jorden. Jag älskar dig!

Din oändligt längtande matte




torsdag 21 november 2013

Imma

Ni får ursäkta att jag inte tassade här i bloggen direkt efter mitt besök hos Olle, men jag var så trött och behövde trösta matte... det tar tid för henne att hämta sig efter ledsamma nyheter, förstår ni, och hon kan inte undvara mitt sällskap under den tiden. Nu skall jag dock både berätta och visa bilder!

Vad jag tycker om att besöka veterinärkliniken behöver jag knappast jama stort om... Olle är trevlig i det stora hela, men han har den förjamade vanan att alltid sticka mig i tassen och ge matte okattliga order av typen "håll henne stadigt runt halsen" och "tryck ner henne mot bordet så att hon stöder på tassen". Brutalitet av överkattliga mått, om ni frågar mig!

Redan innan vi kom in till Olle hade jag ett och annat att jama till matte - brummisresor är till exempel avskyvärda! Och det måste jag ju få säga ifrån om när jag nu hade mattes totala uppmärksamhet.

Ni kanske tror att jag är en mesig liten kattdam? Icke! Jag kan nog jama ifrån på skarpen, när det behövs! Rawr!

Matte pysslade väldigt med mig medan vi väntade på vår tur, förresten. Hon var så bekymrad över min päls och att hon tycker att jag väger alldeles för lite...

"Men Imma" suckade hon tungt "du är ju så smal att du kan gömma dig bakom dig själv!" *tassen för pannan* Så dumt! Vad är det för slags logik egentligen?

Så kom vi in, Olle hälsade vänligt och jag klev värdigt ur transportkorgen (som matte var otrevlig nog att stänga in mig i igen när vi skulle förflytta oss). Men sedan blev han sitt vanliga jag och fyllde bordet med peanger, bomullstussar, sprutor och annat otrevligt. Jag vet ju sedan tidigare vad som väntar då... matte klämmer mig runt halsen och hindrar mig från att backa ur situationen, medan Olle sticker mig i högertassen och suger ur mig mitt dyrbara blod. Gissa vad jag sa till dem? Nej, sådana jam använder jag inte här i bloggen...

Sedan fick vi vänta, och under tiden passade matte på att väga mig *suck*. Det visade sig att jag har gått ner 100 gram, vilket verkligen bekymrade matte... hon har ju försökt få mig att gå upp i vikt och ett tag undrade jag om hon tyckte att jag trilskades som istället hade gått ner. Men så sa hon att "vi skall lösa det här, skall du se" och pratade foder med Olle. "Mer mat" var hans lösning! *slickar morrhåren*

Provsvaren var inte roliga - mina njurar mår inte alls bra och är lika dåliga idag som de var när vi började med njurdieten för fyra år sedan. Alltså är det dags för RC Renal Special igen, men den här gången får jag det både som torrfoder och blötmat - och det bästa av allt - Philemon gillar inte Renals blötmat, så den får jag ha ifred!

Nej, jag är inte uttorkad - det är min njursvikt som förstör pälsen på mig

Kan ni tänka er att vi blev kvar i nästan två timmar hos Olle?!? Jag var så trött efteråt att jag inte orkade vråla åt matte under hemresan - sa bara ifrån lite då och då så att hon inte skulle få för sig att jag har börjat gilla brummisfärder. Puh! Och väl hemma rullade jag ihop mig för att sova en stund, medan matte berättade för gammelmatte om läget...

Fast mina sköldkörtelvärden var bra! Och Olle skall visserligen testa mitt blodsocker nästa gång, men han tror inte att jag har diabetes heller. Alltid något!

söndag 17 november 2013

Jenny och Majsan

IDAG - notera datumet noga: IDAG hela FYRA DAGAR FÖRSENT - upptäckte matte att hon har GLÖMT VÅR FÖDELSEDAG!!! Ändå är det HON som har bestämt att vi fyller år den 13 november, inte vi! Och så GLÖMMER HON!!! Vi kunde ju ha haft världens party den här helgen och bjudit hit alla våra kompisar från när och fjärran... *suckar djupt*

Majsan fyllde faktiskt 9 år i onsdags...

... och det gjorde Jenny också!

Nu har matte lovat DYRT OCH HELIGT att vi skall få ha fest HELA NÄSTA HELG och att hon står för all mat, dryck och godis... så nu bjuder vi in er allesammans till ETT HEJ-DUNDRANDE JAMARPARTY! Ni kommer väl? Ta med oömma tassar och gott humör, så står vi för resten... *kurrar*

lördag 16 november 2013

Imma

Nej, vet ni vad - nu har jag plötsligt fått TVÅ tekniska prylar att hålla reda på! *suckar djupt* För en tid sedan fick matte en "ny" mobil i present och den kan ta bilder... så hon har tagit en del bilder med den bara för att prova hur det går till, och sedan har bilderna legat inuti telefonen och varit oåtkomliga för allt och alla. Till idag. För idag har mattarna hälsat på hemma hos Max' och Måns' husse, och han gav matte en sladdetti som kopplar ihop mobilen med datorn - så plötsligt kunde matte tanka in bilderna i datorn och titta på dem. Och det innebär att hon kommer att börja använda den där mobilen som kamera... vilket i sin tur innebär att jag måste hålla koll både på den och på den vanliga kameran för att se vad hon tar för bilder. Extra jobb för mig, alltså! Som om jag inte har nog som det är... *suckar igen*

Nåjam, besöket hos Max och Måns var bra för mattarna, för de var väldigt glada när de kom hem och pratade om hur trevligt de haft och hur gott kaffe grabbarnas husse kokar. Belle och matte surrade också om en spännande skog som de besökte och där det fanns svampar som de aldrig hade nosat på (hm, undrar om även matte nosade på dem eller om bara Belle gjorde det?) förut... och om en häst som Belle var stolt över att inte vara rädd för, eller hur det nu var. Så den där skogen vill de åka tillbaka till fler gånger... jag undrar om det också innebär att Max' och Måns' husse måste hålla dem med kaffe varenda gång?

Hur som jam, lovade jag matte att jama till Trasslas matte att de nu har lämnat hennes bok till Max' och Måns' husse, så den är bara att hämta när det passar bra. Tack, tack för lånet, hälsar mattarna!

fredag 15 november 2013

Philemon

Jau haur fått ett nytt problem... pau något vis är jag säker pau att Imma får mera mad än jau, men jau kan ente bevisa det. När jau är klar med min skaul, haur hun möe mad kvar i sin... det måste väl betyda att hinnes portion är större? Matte sajer att det beror pau att jau "glufsar" i maj maden, men det gör jau ente alls - jau bara skyndar maj litta för att hinna med Immas mad osse... eh, jau menar, jau tänker att god mad ente får förfaras, och om Imma ente orkar all sin mad är jau storsint noug att hjälpa hinne äda upp den. Det är väl snillt auv maj?

Nåjam, dagen haur varit bra och vi haur fått ta emot många goda nyheter. Till exempel haur tvau småttingar ryckt in för och ta tass om Frasses matte sidan han vandrade över Regnbågsbron, och det tycker vi är möe duktigt av tvau såna små. Välkomna i gänget, Simba och Tasse!

Sidan har Wikki rapporterat att Göteborgs Katthjälp vunnit processen mod Länstyrelsen i Västra Götalands län om bl.a. TNR-metodens vara eller icke vara och det tycker vi är jamarbra! Ni kan hitta hela domen i ena länk i Wikkis rapport, om ni vill läsa den själva.

Sist, men inte minst, kan jau berätta att både matte och gammelmatte mår bättre nu när de ente haur så möe att göra med allt möjligt. Jau tror att matte haft det alldeles för tungt alldeles för länge, om ni förstår hur jau jamar... hun vill liksom ente svika någon, så hun ställer opp alldeles för möe och klarar ente riktigt att saja naj fast hun borde. Men Imma har jamtalsterapi med hinne nu, så ni behöver ente vau oroliga.

torsdag 14 november 2013

Imma

Matte tar så många bilder med kameran att man nästan inte hinner gå igenom allihopa i lugn och ro... men nu har jag botaniserat lite bland de senaste och hittat bilder jag vill visa er - några för att de är roliga och några för att de är fina.

Som den här, t.ex. När matte donar med sådant som man blir svettig och smutsig av, har hon gamla avlagda kläder på sig. Tröjan på denna bild har fler hål än tyg, tror jag... men hon älskar den och bär den gärna... och Philemon tyckte visst också att det var praktiskt med strategiskt placerade hål i mattes kläder:

Så ett drama fyllt med spänning - Majsan har lagt beslag på Philemons favoritplats ovan-på datorn! Hur skall det gå? Bara Skaparkatten (i mitten) ler lugnt...

Desto större lugn är det i den här bilden, där Rafael och Jenny sussar gott intill varandra vid det varma elementet:

Sixten går inte att fotografera sovande, för han vaknar alltid av att matte kommer i när-heten och sätter sig upp. Så det fick bli en sittande Sixten på bilden istället:

Och apropå vakenbilder bara måste jag få visar er den här - ni kanske förstår varför matte kallar Rafael för sitt salongslejon?

tisdag 12 november 2013

Philemon

Jau minsjam, nu haur en anmält saj till ena tävling om Årets Lussekatt dau! Ni röstar väl pau varldens finaste skauning? Här hiddar ni min bild osse är det bara att börja rösta så möe ni orkar... för det vore ju så jamarns roligt att bli lussekatt, tycker jau, och ni tycker väl att jau passar i rollen? *morrhårsdarr* Jau är ju nästan alldeles vit osse, så man be-höver ente kosta pau maj ett lusselinne ens...

Snilla, snilla, snilla... rösta pau en liden Philemon

måndag 11 november 2013

Imma

Nu när matte får vara ifred och bara göra sådant hon orkar med, märker man tydligt vad hon prioriterar. Hon hinner knappt upp ur sängen förrän hon släpper in husisarna och sedan sitter hon med famnen full av katter (och hund) och gosar i timtal. Det roliga är att Belle (hunden, alltså) är lite rädd för husisarna - de är ju rätt mycket större än Philemon och mig, om jag jamar så - och gärna vill sitta i mattes knä när det kryllar som mest av katter på golvet *fnissar busigt*. Då skrattar matte, fast hon tar förstås hand om Belle och håller om henne så att ingen läskig katt skall komma åt henne... inte för att det fungerar så där jamarbra, för husisarna är inte sämre klättrare än att de snabbt kommer upp på skrivbordet och därifrån klättrar upp på mattes axlar för att komma riktigt nära. Då gnyr Belle ynkligt och försöker gömma ansiktet i mattes tröja, för hon vet att hon inte skall titta en katt rakt in i ögonen. Och mitt i röran sitter matte och mår bra!

Allra lyckligast tror jag att hon var igår eftermiddag, när hon fick chansen att gosa jamar-länge med Sixten. Sixten är vår blygis, som gärna stryker sig mot dörrposter och möbler men inte törs komma ända fram till en stående tvåbening... men igår satte sig matte på huk och lockade honom till sig, och som de gosade! Och vet ni vad? HAN SPANN!!! Det tror jag var allra första gången, åtminstone som jag har hört...

Ute regnar det och på nätterna blir det frost. Så matte vill inte längre öppna till kattgården, och hon eldar i pannan varje kväll så att vi inte skall frysa. Det blir så go' värme vid alla elementen, så det är där vi katter ligger för det mesta! Gammelmatte, som fryser hur varmt det än är, byltar in sig i tjocka koftor och filtar, och det är gosigt, det också... får man inte plats vid ett element, finns det alltid plats hos henne. Varma katter är lyckliga katter! (Nu skriker Philemon att man "måste ha MAD osse").

Jam, ungefär så är det här hemma just nu. Varmt, gosigt och MÖE MAD, som skåningen jamar... kan avslöja att Belles hundtorrisar är riktigt, riktigt goda så kommer ni i närheten av sådana kan jag rekommendera er att prova!

torsdag 7 november 2013

Philemon

Idaug tror jau faktiskt att matte mår bättre. Hun har sovet hela natten och ente drömt så möe mardrömmar... och nu alldeles nyss packade hun diskmaskinen! Det är nästan en vicka sen sist. Hun har lekt osse, vilket osse var länge sen... idaug pratade hun med en tvoubening som hette Telia i telefon en långer stund och sen sa hun att han hade hjälpt hinne att komma ut på nätet på lapptoppen. Det gjorde hinne visst väldigt glad, vad jau kunde se. Hun har lekt med sin "nya" mobil osse... naj, det är ingen mjausung eller imjau, men man kan ta bilder med den och skicka till andra - så hun har blixtrat rätt möe idaug *suckar djupt*.

Det enda jau ente tyckte om vau att mattarna åkte iväg i morse för att gammelmatte skulle... doppa tassarna?!? Nåjam, vad det nu betyder. Men de lämnade hunden himma! *himlar med ögonen* Hade hun tänkt att Imma och jau skulle vara hunnavakter?!? Ente med min tass! Tur nog kom de him igen efter ett par timmar och till dess sov hunden under gammelmattes täcke i soffan... så vi kunde sova, vi med.

PS från matte: Det där med att gammelmatte doppade tassarna har en naturlig förklaring. Två gånger i veckan åker vi till arbetsterapin i Gullspång och gammelmatte får doppa sina värkbrutna händer i varm paraffin och sedan sitta med händerna i varma tygpåsar för att mjuka upp lederna. Sist går arbetsterapeuten igenom ett träningsschema för att lederna inte skall bli stela och orörliga... och dessutom blir värken lindrigare. Gammel-matte ingår i ett jättetrevligt gäng äldre damer som tränar tillsammans, och under tiden passar jag på att sitta med laptopen vid ett bord intill och skriva. DS.

måndag 4 november 2013

Philemon

Jam, det är jau igen - Imma har ente tid att blogga, jamar hun, så jau får ta tass om detta ett tag till. Å andra sidan kan det väl knappast bli möe bättre än med ena skauning vid tangenterna?

Saken är den, att matte haur fått ett vrenöst utbrott... eh, ett nevröst... naj, vad var det nu igen? Ett nerövst... asch, hun har brytit auv saj narverna och måste vila. Och då måste förstås Imma ta tass om hinne möe mer än vanligt så att matte ente går auv pau ännu flera ställen. Om jau förstod det hela rätt nu. Och under tiden får vi andra klosterkatter sköta om resten auv jobbet här himma... för hunden kan en ju ente lita på, hun gör varken till eller från... hm, nu protesterar Imma jameligen här bakom maj och jamar att Belle "minsjam gör sitt genom att ta matte med saj på långa promenader ute i skougen varje dag, och det mår matte bra auv". Jam, det han väl hinda! Men jau gillar ente att matte går ut - jau vill ha hinne här hos maj! Så jau är ente alls glad i de där promenaderna, faktiskt. Jau tror kattsonligen att matte skulle må MÖE BÄTTRE om hun satt och gosade med maj hela tiden, så det så. Och madade maj. Och gav maj godis. Det måste väl vara det bästa en matte kan tänka saj?!?

Nu väntar vi allihopa med spinning pau hur det blidde med tasseriet som Jenny och Majsan är med i denne gången... det är nästan så att man biter saj på klorna av iver...!

lördag 2 november 2013

Philemon

Aaaahhhhh... *suckar av välbehag*. Nu är livet som det skau igen! Jau får mitt torrfoder och min blötamad och jobbar nu pau att växa ut pälsen i ansiktet så att jau får tillbaka mitt vackra utseende... ett bra ställe att arbeta pau är vid elementet i vardagsrummet, kan jau tipsa om, för matte eldar så gott nu om kvällarna *kurrar*. Ibland sitter jau rentav en lita stunn vid hinnes fötter nere i pannrummet, för där är det ännu varmare...

Mattarna håller saj himma, vilket är jamartrevligt. Gammelmatte sorterar papper i pärmar och matte skriver brev på sin lapp-topp eller vau hun nu kallar den. Jau tycker att den borde heta katt-topp för den är så bekväm att sidda på... men matte är måttligt förtjust i mina tassavtryck, sajer hun! Begriper ente alls vau hun menar?!? Det måste ju vara den stiligaste dekor en kan ha pau en dator, eller vau jamar ni? Och jau haur minsjam sitt att tvaubeningarna köper såna där skal till sina datorer och mjausungar... jau tycker att jau är snill mot matte som ordnar snygg dekor pau hinnes dator utan att hun behöver köpa ett skal till den... det borde hun vara tacksjam över!

Möe stiligare än köpeskal, eller hur?