Matte

Ni är så många som visat prov på en sådan förunderligt stark och äkta medkänsla - ordet TACK räcker inte till, oavsett hur stort och betonat jag skriver det, men eftersom jag inte har något annat att uttrycka så får det bli så: TACK ALLIHOPA!!!

Sorgen efter Imma är stillsam, men tung. Jag tar hjälp av era vackra dödsrunor över henne för att förstå och bearbeta förlusten, men bara lite i taget för att orka stå upp. Som de flesta av er vet, vilar mycket på mina axlar just nu... och jag som försökte ta time out för att jag redan innan var mycket trött! Den vilan får jag nog unna mig sedan, när alla akuta måsten är över. Livet tar ingen hänsyn till hur man mår - och det är egentligen en maskerad välsignelse, för gjorde det det skulle vi människor frestas låta bli att leva för att undvika det svåra. Nu tvingas vi vidare, och det är bra för vi är inga isolerade öar och vi har alltid både människor och djur vars väl vilar på vårt ansvar. Det är en verkligt sinnrik konstruktion att vi alla är beroende av varandra för att må bra! På det viset kan inte någon dra sig ur utan att andra blir lidande... det är så ett samhälle - en värld! - fungerar, som jag ser det.

Som ni har förstått av min egen minnesskrift över Imma, var hon en komplicerad liten katt med många svårigheter. En av de mest bekymmersamma och dyra var att hon aldrig blev riktigt rumsren utan ofta kissade eller bajsade på ställen (och saker) hon inte skulle. Jag nämnde soffor, parkettgolv och tapeter som exempel... kläder, sänglinne, mattor och stolsdynor m.m. var andra saker som förstördes. Och i lördags, när jag bar ner båda tyglådorna (en från badrummet, den andra från vardagsrummet eftersom den har måst stå nära sängen) till tvättstugan insåg jag plötsligt att jag inte behövde bära upp dem igen. Tyglådorna behövs inte längre. Jag kommer inte att behöva koktvätta lakan två gånger i veckan nu... och inte tänka på att utomstående upplever lådorna som obehagliga, efter-som de givetvis inte gick att göra luktfria. Det var ju liksom lukten som var hela saken - Imma behövde blanda sina och mina kroppslukter för att känna sig trygg. Men självklart förstår jag att det var svårt för andra att förstå och uthärda... nu behöver de inte "delta" i min vård av Imma längre, vilket de säkert uppskattar.

Inte heller kommer jag längre att behöva ta bort sänglinne, filtar, kuddar m.m. från sängar och soffor. Jag behöver inte tänka på att lägga kläder så att de inte går att kissa på. Jag behöver inte skura golven lika ofta.

Hur kommer det sig att jag hellre hade allt det där besväret och en levande Imma här i min famn vid datorn?

Och med det över till något helt annat.

Klosterkatterna behöver en abbemissa, så är det bara. Så numera är det Majsan som bär det ansvaret i vår kattgrupp (som också Belle anser att hon tillhör). Majsan har en för-underlig inverkan på de andra katterna - de tyr sig till henne, litar på henne, och hon räds inte att medla när gruff uppstår mellan dem. Majsan rubbar man inte, vare sig fysiskt eller mentalt och hon är tryggheten själv med sitt "traktorspinnande" och sina hesa små "äh" istället för jamanden. Jag vet att hon blir perfekt i sin nya roll!

Så nu vet ni det, alla ni där ute som värderar allting i livet efter hur dyrt eller "fint" det är: f.d. hemlösa katthemskatten Majsan utan vare sig stamtavla eller kartlagt förflutet har blivit abbemissa i klosterkatternas krets.