Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

lördag 23 november 2013

Matte

Jag har inte sovit mycket i natt, somnade först vid 6-tiden i morse...

Sorgen efter Imma är tung i hjärtat och saknaden skriker i rummen, men ändå känner jag mig mycket mer stillsam inombords än jag gjorde då Conny dog. Funderar över varför samma människas sorg kan vara så olika från gång till gång, och jag tror att svaret ligger i fler detaljer, t.ex. hurdan döden såg ut och om den som dog var ung eller gammal.

Imma har delat mitt liv och bott i mitt hjärta sedan hon var tretton veckor gammal. Hon föddes den 13 juli 1998 och kom till mig den 26 september tillsammans med sin kullbror Aragorn. Egentligen skulle Imma ha blivit avelshona i en helt annan familj, men när det upptäcktes att hon var polydaktyl (hade för många tår på baktassarna) hamnade hon istället hos mig. Jag upptäckte snart att hon hade andra problem också... bl.a. klarade hon inte sin hygien och fick aldrig riktig kläm på hur man blir rumsren. Nästan alla som fick veta detta tyckte att jag skulle avliva henne, men så såg inte jag det - för mig var Imma ett särskilt barn, som lämnats i min vård för att jag skulle lära mig av henne, förstå och älska henne precis som hon var. Hon var min allra bästa skola i de s.k. kristna dygderna, för livet med henne handlade om oändligt tålamod, villkorslös kärlek och en förmåga att se bakom ytan för att bli medveten om den vackra individ hon var alldeles bortsett från de problem hon hade och de besvärligheter hon förorsakade mig. Imma har under sitt liv kissat ner fem soffor, förstört tre parkettgolv och kostat mig stora pengar för att ersätta egna och andras ägodelar. Men vad gjorde det?!? Hon var min allra bästa vän, mitt allt, den ljuvligaste, vackraste och mest kärleksfulla katt jag någonsin mött!

Flytten hit till Otterbäcken 2002 innebar en vändpunkt för Imma på många sätt. Hennes självförtroende förbättrades oerhört, hon blev mer utåtriktad och kunde ty sig till fler än bara mig. Hon började klara sin egen hygien, vågade gå ut i stora världen, sa ifrån om något inte var bra - tog plats för första gången i sitt liv. Det där med rumsrenheten löste vi med att uppfinna tyglådan, en kattlåda där jag la mina använda lakan och lät henne kissa på istället för att kissa i sand- eller pellets. Fortfarande hände missöden, särskilt när hon var rädd för något eller höll sig undan p.g.a. främmande människor och det kommer att kosta rätt stora pengar att renovera vårt sovrum - tänk, jag känner det fortfarande som om sovrummet inte bara är mitt utan också hennes! - eftersom golvet (parkett) och hela nederdelen av väggarna är förstörda av urin. Men hon finge gärna fortsätta att förstöra hur många döda ting hon vill - Imma har alltid och kommer alltid att vara viktigare.

I maj 2009 dog min pappa - Immas gammelhusse - och två månader senare dog, med en veckas mellanrum, Immas bror Aragorn och vår "minsting" Rufus (som bara hann bli ett år gammal). Aragorns död berodde på njurkollaps och jag kollade givetvis även Immas njurar, som visade sig vara i nästan lika dåligt skick. Men bara nästan. Med hjälp av täta kontroller och strikt njurdiet lyckades vi vända trenden och trotsa den dåliga prognosen - Imma blev i stort sett frisk igen och hade normala njurvärden så sent som i våras. Däremot började hon för något år sedan att tappa i vikt... och eftersom Imma redan från början var en mycket liten hona, var viktminskningarna farliga. Vi gjorde vad vi kunde, ändrade foder och la till fett m.m. för att försöka hjälpa henne gå upp... men vad som istället hände var att njurarna tog stryk. I augusti hintade värdena att det höll på att gå åt fel håll igen, och i den rutinmässiga kontrollen i tisdags var njurvärdet mycket dåligt. Redan då visste vår veterinär, Olle, att den här gången skulle vi inte lyckas vända trenden med hjälp av dietåtgärder... Imma vägde redan för lite och kroppen var sliten. Jag trodde dock att jag än en gång kunde köpa henne tid... något som inte lyckades. Två extra dagar fick hon, under vilka njurvärdena mer än fördubblades. Igår låg de så högt att inte ens jag kunde blunda för innebörden - jag är inte bra på räkning, men vet av erfarenhet (pappa hade och mamma har njursvikt) att idag hade värdena ökat till ytterligare det dubbla och i morgon kvadratiskt ännu mer... och Imma hade inte kunnat äta, dricka eller röra sig. Jag minns än idag med fasa Aragorns sista dagar i livet, när han var så uttorkad att pälsen krasade när man rörde vid honom och jag fick injicera vätska i nackskinnet på honom varannan timme... medan han låg som död, med halvslutna ögon och tung andning. Nej, Imma skulle inte behöva uppleva det. Hur intensivt jag än önskade få ta hem henne åtminstone över helgen, ta farväl i lugn och ro, förstod jag att det bara skulle innebära lidande för henne. I samma stund jag såg gårdagens njurvärden visste jag att det var dags att låta henne gå.

Det gick fort och smärtfritt. Hon låg i min famn, Olle och Ewa (assistenten) var med mig, Belle satt vid mina fötter och Imma föll ihop på en sekund. Naturligtvis grät jag och jag gråter medan jag skriver detta - men jag ångrar mig inte, och jag önskar det inte ogjort. Jag vet att vi valde rätt, Imma och jag, igår kväll.

Imma blev aldrig "uråldrig", som jag brukade viska till henne att jag hoppades att hon skulle bli. Hon blev inte Sveriges äldsta Cornish Rex - den titeln innehas av en annan katt. Men jag vågar påstå att hon var och är Sveriges mest älskade Imma någonsin!

I den här berättelsen ligger svaren på varför min sorg efter Imma känns så annorlunda än sorgen efter Conny. Conny var ung och hans död var mycket plötslig, brutal och svår att acceptera. Jag har många, många gånger efteråt undrat om jag hade kunnat förhindra det som hände genom att inte släppa ut honom i trädgården den där dagen då han slogs med huggormen! Och jag har känt skuld över att jag medverkade till hans död p.g.a. att jag föll för hans tjat inuti kattburen att få gå fritt i sele och löplina istället. Hade han stannat i buren, hade han inte träffat på ormen... och då kanske han hade levt idag. Med Imma är allting annorlunda. Immas död var väntad och krönte ett långt och lyckligt liv. Jag hann förhindra att hon led, även om det innebar att jag själv fick lida den smärta som sorg är. Sorgen efter Imma är stillsam och tystlåten - inte rivande och slitande som sorgen efter Conny.

Men den är minst lika stor. Jag har mist mitt barn, min "förstfödda", min allra bästa vän. Nu är båda de allra första Klosterkatterna borta.

16 kommentarer:

  1. Katten Sven/matte23 november 2013 17:39

    Så vackert du skriver om ditt såå särskilda 'barn' Imma! Även om man alltid älskar alla sina katter så ÄR sorgen olika när det är dags att skiljas och man kan bli förvånad att det känns så olika var gång en älskad katt tassar över regnbågsbron!
    Varma hälsningar från Lena, matte till Sven Räkan och Lucia.

    SvaraRadera
  2. Kärleken till Imma lyser igen varenda mening du skriver om ert ganska långa liv tillsammans!
    Hon var en älskad liten dam.
    Många hade nog gett upp redan i början, men inte du. Du hittade lösningar till det som andra såg som problem!
    Jag vet att Imma tackar för att slippa "den sista helgen" och fick somna in i sin älskade mattes famn igår.
    Idag är hon frisk och återförenad med sina vänner/syskon som gick över Regnbågsbron före henne.
    R.I.P. Käraste Imma Abemissa!

    Tröstekramar till Matte, Gammelmatte, nospussar till Belle och de andra kissarna som är kvar i klostret från oss
    /Julia m familj

    SvaraRadera
  3. Massor av kramar till dig! /Valinor

    SvaraRadera
  4. Du skriver så fint om Imma.*torkar en tår*Carina,du har gett Imma den finaste gåvan som vi djurägare kan ge våra älsklingar.Du lät henne gå över regnbågsbron när hon inte orkade längre.Jag lät ju Zaga gå över bron för ett år sen och jag saknar henne så otroligt.Jag har låtit 6 missar och 5 hundar gå över regnbågsbron och det gör precis lika ont varje gång.
    Kram på dig vännen.
    / Inga-Lena och Labradormaffian.

    SvaraRadera
  5. Vi och vår matte Rozie kramar om och kurrelisvansviftar ett sorgset farväl. Och vår matte sänder många styrkekramar till dig, Immas matte.
    Annars saknar vi ord och jamningar och sänker våra huvuden av vördnad och saknad. ♥

    SvaraRadera
  6. Så fint du skriver om Imma ♡
    Min matte är glad för att hon träffat Imma och fick klappa henne :)
    Tassklappar o kramizar i massor

    SvaraRadera
  7. Margareta Pennebrink23 november 2013 21:54

    Vet så väl vad Imma betydde för dig, du har alltid skrivit så kärleksfullt om henne. allt du skrivit genomsyras av kärlek. visst känns sorg annorlunda, när Lucas dog. 20 år fyllda, njursjuk sedan flera år, då visste jag att det var dags. bott hos mig hela sitt liv, min älskade pitbullperser. som du träffat Carina, en speciell kisse. däremot Timjan, katt från Örebro katthem, som vid 5 års ålder får skelettcancer. det kändes annorlunda. mer upprivande.. nu har Lucas och Imma återförenats som par. tills vi möts igen. nospussar

    SvaraRadera
  8. Så oändligt vackert och kärleksfullt du skriver om Imma, Kicki! Jag sitter här med Linnsen i famnen, hon är min Imma, och känner saknaden i dina ord. Men jag tror uppriktigt att hon kommer vara med dig precis varenda dag tills ni ses igen, för hon var verkligen mattes katt!

    Nosbuffar och kramar

    SvaraRadera
  9. Så vackert skrivet! Vi tänker på er och skickar massor av tröstkramar och nosbuffar!

    SvaraRadera
  10. En så kärleksfull text om en alldeles speciell abbemissa! Vi tänker på er och skickar varma, mjuka nosbuffar och kramar. Kurr och burr.

    SvaraRadera
  11. Så fint du skriver, matte! Vila i frid, Imma och tack för alla blogg-år. Har skrivit flera mejl de senaste dagarna men inte sett att de blivit publicerade, jag har haft mejlkrångel.... Xantippa

    SvaraRadera
  12. Så fint du skriver om Imma, man känner kärleken i varje rad ♥ Vi tänker på er och känner er sorg väldigt starkt och nära.
    I dag berättar vi om Immas bortgång på bloggen. Vi valde en äldre bild och en från ert inlägg i fredags, hoppas det känns rätt för er också. Skickar många, många tröstande kramar och klappar ♥

    SvaraRadera
  13. Gråter med dig. Förstår mycket väl skillnaden i sorgen. Varje sorg tar sig olika karaktär, precis som varje vänskap. Hon var en kär vän för dig och hon har lärt dig mycket. Sån vänskap är speciell och du kommer alltid ha henne med dig i ditt hjärta.

    SvaraRadera
  14. Är inte bra på att hitta de rätta orden, men ni ska veta att jag tänker på er alla.
    En stor kram från Barbro

    SvaraRadera
  15. Imma lilla. Frid över hennes minne - en djupt älskad katt! Det är fint att du fick vara med henne så länge. Det är alltid hemskt att vara tvungen att skiljas, jag vet. Men det var rätt beslut, jag miste också en av mina katter i njursvikt och den sista tiden var hemsk. Vår veterinär sa att "ni vet nog när det är dags" och det märkte vi. Att kunna släppa sina kära när det är dags, det är också kärlek! Många tröstekramar från andra sidan pölen,

    SvaraRadera