Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

torsdag 21 november 2013

Imma

Ni får ursäkta att jag inte tassade här i bloggen direkt efter mitt besök hos Olle, men jag var så trött och behövde trösta matte... det tar tid för henne att hämta sig efter ledsamma nyheter, förstår ni, och hon kan inte undvara mitt sällskap under den tiden. Nu skall jag dock både berätta och visa bilder!

Vad jag tycker om att besöka veterinärkliniken behöver jag knappast jama stort om... Olle är trevlig i det stora hela, men han har den förjamade vanan att alltid sticka mig i tassen och ge matte okattliga order av typen "håll henne stadigt runt halsen" och "tryck ner henne mot bordet så att hon stöder på tassen". Brutalitet av överkattliga mått, om ni frågar mig!

Redan innan vi kom in till Olle hade jag ett och annat att jama till matte - brummisresor är till exempel avskyvärda! Och det måste jag ju få säga ifrån om när jag nu hade mattes totala uppmärksamhet.

Ni kanske tror att jag är en mesig liten kattdam? Icke! Jag kan nog jama ifrån på skarpen, när det behövs! Rawr!

Matte pysslade väldigt med mig medan vi väntade på vår tur, förresten. Hon var så bekymrad över min päls och att hon tycker att jag väger alldeles för lite...

"Men Imma" suckade hon tungt "du är ju så smal att du kan gömma dig bakom dig själv!" *tassen för pannan* Så dumt! Vad är det för slags logik egentligen?

Så kom vi in, Olle hälsade vänligt och jag klev värdigt ur transportkorgen (som matte var otrevlig nog att stänga in mig i igen när vi skulle förflytta oss). Men sedan blev han sitt vanliga jag och fyllde bordet med peanger, bomullstussar, sprutor och annat otrevligt. Jag vet ju sedan tidigare vad som väntar då... matte klämmer mig runt halsen och hindrar mig från att backa ur situationen, medan Olle sticker mig i högertassen och suger ur mig mitt dyrbara blod. Gissa vad jag sa till dem? Nej, sådana jam använder jag inte här i bloggen...

Sedan fick vi vänta, och under tiden passade matte på att väga mig *suck*. Det visade sig att jag har gått ner 100 gram, vilket verkligen bekymrade matte... hon har ju försökt få mig att gå upp i vikt och ett tag undrade jag om hon tyckte att jag trilskades som istället hade gått ner. Men så sa hon att "vi skall lösa det här, skall du se" och pratade foder med Olle. "Mer mat" var hans lösning! *slickar morrhåren*

Provsvaren var inte roliga - mina njurar mår inte alls bra och är lika dåliga idag som de var när vi började med njurdieten för fyra år sedan. Alltså är det dags för RC Renal Special igen, men den här gången får jag det både som torrfoder och blötmat - och det bästa av allt - Philemon gillar inte Renals blötmat, så den får jag ha ifred!

Nej, jag är inte uttorkad - det är min njursvikt som förstör pälsen på mig

Kan ni tänka er att vi blev kvar i nästan två timmar hos Olle?!? Jag var så trött efteråt att jag inte orkade vråla åt matte under hemresan - sa bara ifrån lite då och då så att hon inte skulle få för sig att jag har börjat gilla brummisfärder. Puh! Och väl hemma rullade jag ihop mig för att sova en stund, medan matte berättade för gammelmatte om läget...

Fast mina sköldkörtelvärden var bra! Och Olle skall visserligen testa mitt blodsocker nästa gång, men han tror inte att jag har diabetes heller. Alltid något!

2 kommentarer:

  1. Inte bra att gå ner i vikt när man är så liten som du Imma.
    Håller tassarna för att det där special fodret ska få dig att gå upp i vikt !!

    SvaraRadera
  2. Margareta Pennebrink23 november 2013 01:04

    Jobbig med vet. besök. har också dåliga njurvärden och har gått ner i vikt. måste vara ett släktdrag. din svägerska Felicia

    SvaraRadera