Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

onsdag 9 augusti 2017

Rafael

Knuffas inte, hör ni! Jam måste få ligga här på bordet för att kunna se ut genom fönstret... har ni ungdomar ingen respekt för oss äldre, va'? Ni har inte ont i lederna, så ni kan stå på stolarna och titta! Har hon kommit än?!?

Jam, titta! Titta! Där kommer hon ju - precis som
matte sa! 

Men fy, så det regnar *ryser i hela kroppen*
Gammelmatte blir ju alldeles blöt!

Nåjam, nu kommer hon hem i alla fall - och jag ligger redan beredd här på bordet för att hälsa henne välkommen *kurrar*. Så skönt att livet äntligen blir normalt igen och alla är samlade! Jam har längtat så jamarmycket efter gammelmatte... i natt får du ursäkta att jam inte sover hos dig, matte, för i natt vill jam sova tätt intill gammelmatte så att jam verkligen känner att hon är hemma för att stanna! *lycklig*

fredag 4 augusti 2017

Matte igen

Jag har insett att jag har uttryckt mig luddigt i de här funderingarna kring ny katt i reviret - det är inte så att jag (eller gammelmatte, för den delen) vill utöka gruppen för att vi vill det, om ni förstår vad vi menar, utan vi har blivit tillfrågade om vi kan ta emot en skygg honkatt som inte går att placera och som behöver hemmiljö för att utvecklas. Tyvärr kommer vi med största sannolikhet att säga nej, eftersom vi inte vet hur mammas rehabilitering ser ut och en skyggis i lägenheten kan bli stressad av alla handikapphjälpmedel. Hemtjänsten känner våra katter och Belle, men de är inte beredda på att behöva hålla ögonen öppna efter en främmande katt... och nu i morgon får vi hem en lyft, en ganska stor maskin som tar mycket plats och som behöver svängrum. Den skall vi sedan ha till mamma kan stå på sina ben (protesen och högerbenet) igen - och hur lång tid det tar vet vi som sagt inte.

En god vän som jag talade med i telefon idag berättade att flera har gjort kommentarer kring de här blogginläggen på FB... men snälla ni, jag är aldrig inne och läser på FB, så om ni vill kommentera det katterna eller jag bloggar om här ber jag er att använda kommentarsfältet här i bloggen. Okej?

onsdag 2 augusti 2017

Matte

Jag hade lite fjärilar i magen igår när Philemon tog upp min fråga huruvida katterna vill ha en ny kompis - en honkatt, närmare bestämt. Orsaken är att det finns två saker som får mig att tveka en smula...

För det första: fem katter innebär fler sandlådor, och redan idag är sandlådorna mitt problemområde eftersom jag inte kan stå med huvudet nedåt utan måste sitta på en puff och göra ren lådorna. Till det kommer att vi inte har samma utrymme här i lägenheten som vi hade i huset, och lådorna måste stå någonstans där katterna känner sig trygga och får vara ifred, samtidigt som det är lättstädat för mig. Vi måste också kunna förvara kattsand så det räcker för en månads behov.

För det andra: Som Philemon själv tog upp igår, är han inte direkt bekväm med att behöva dela matte med de andra katterna och Belle. Han accepterar dem, och konflikterna är inte alls lika vanliga längre... men helt friktionsfritt går det inte, och kanske skulle en katt till i gruppen bli droppen som fick Philemon att rinna över? Han lider av separationsångest, är hårt bunden till mig och tål inte stress särskilt väl... så frågan är hur han skulle må om en ny katt anslöt sig till gruppen. Åtminstone för mig är det så att de katters behov som redan finns i hemmet måste prioriteras - eller, med andra ord, en ny katt kan bara komma i fråga om jag är någorlunda säker på att de som redan finns här fortfarande mår bra när förändringen har skett.

Och faktum är att det finns tillfällen - de är inte många, men de finns - då jag tycker att gruppen är stor redan nu. Låt mig illustrera med en beskrivning av hur den gångna natten varit... *puh*

Jag satt med diverse fram till cirka 01.00 i natt och tog sedan Bellen med mig på en sista promenad innan sänggående. Strax före 02.00 (kollade mobilen, som är den enda klocka jag har i sovrummet än så länge) kröp vi i säng och jag släckte sänglampan. Så här framskred sedan natten (med ungefärliga klockslag - jag kollade förstås inte tiden varje gång!):

  • 02.20 - någon av rexarna klänger omkring på de papperskassar, kartonger m.m. som står i sovrummet i väntan på uppackning. Oljudet gör det omöjligt att sova.
  • 02.45 - Philemon hoppar upp i sängen och börjar jaga sin egen svans. Han är tung och studsar som en gummiboll, företrädesvis ovanpå mig. Det tar en mindre evighet innan han äntligen lägger sig tillrätta bredvid mig, mellan mig och sängkanten, och somnar. Jag somnar också.
  • 03.15 - Sixten smyger fram till sängen, ställer sig med framtassarna mot sängkanten och slår till Philemon (troligen med klorna ute). Philemon far upp med ett avgrundsvrål som får både Belle och mig att stå som utropstecken i sängen. Sixten springer ut ur sovrummet.
  • Belle klättrar över mig och hoppar ur sängen, troligen för att lägga sig i mammas säng där det är lugnare. Jag lyckas efter en stund somna om.  
  • 03.30 - Philemon har rusat av sig ilskan efter Sixtens anfall och kommer tillbaka, hoppar upp på min mage (och han är, som sagt, en tungviktare så rex han är) och bökar ner sig mellan mina ben ovanpå "täcket" (ett underlakan - mer orkar jag inte ha över mig p.g.a. värmen) för att rulla ihop och somna. 
  • 03.45 - Belle kommer tillbaka, hoppar upp i sängen så att hon landar på mitt hår och kliver omkring huvudet på mig för att hitta en "ingång" under täcket. Philemon grumsar när hon tvingar sig förbi honom för att rulla ihop sig vid mina ben.
  • Strax efter kommer Robin och vill absolut in under "täcket" för att lägga sig att sova tätt intill sin hundmamma. Han är sylvass, för jag har glömt att klippa hans klor.
  • 03.55 - Rafael hoppar upp i sängen och lägger sig tungt tillrätta vid mitt huvud så att han blockerar den svala luftströmmen från fläkten. Det blir plötsligt extra varmt i sängen för mig p.g.a. detta.
  • 04.20 - Jag vaknar och behöver gå på toa. Det innebär att trassla sig loss från ett "täcke" som täcker Belle och Robin och som tyngs ner och hålls stadigt fast av en sovande Philemon och Rafael som nu ligger längre ner mellan mig och sängkanten. Alla blir irriterade på mig. 
  • 04.30 - Jag behöver tråckla mig ner under "täcket" igen. Alla grumsar. Nu har även Sixten anslutit sig och ligger uppe vid min kudde och blockerar luftstrålen från fläkten.
  • 05.30 - Robin och Philemon börjar slåss, skriker och studsar omkring i sängen. Sixten och Rafael hoppar ner från sängen och lämnar rummet.
  • 07.00 - Belle är törstig, tråcklar sig ur "täcket" och kliver i mitt hår så att jag skriker innan hon hoppar ner från sängen. 
  • 07.15 - Belle är tillbaka, kliver åter i mitt hår och tassar med vassa klor (hon kan ju inte dra in dem) på min arm för att få mig att lyfta på "täcket" så att hon kan krypa in.
  • Rafael kommer, hoppas upp i sängen och vill gosa vilket han talar om genom att först buffa otåligt på min närmaste arm och sedan tassa på den med vassa klor när jag försöker låtsas att jag sover.
  • Och så vidare, och så vidare...
Ja, som sagt, det finns stunder då jag tycker att djurgruppen är väl stor redan - särskilt när man försöker sova i en vanlig 90-säng. Missförstå mig inte - jag älskar varenda en av mina ungar! Det blir bara så stökigt och trångt, och friden brukar inte infinna sig förrän på morgonkvisten då alla är för trötta för att orka fortsätta strula...

Så jag vet faktiskt inte om det blir ny katt eller inte. Måste grunna på saken, och prata med mamma och några andra jag brukar rådfråga i sådana här ärenden. En sak vet jag dock: blir det en katt, så blir det en hona! Killar har vi så det räcker... *skrattar* Och det blir en skyggis från ett katthem, tro inget annat. Visst drömmer jag om fler rexar, men frågan är om jag överlever en till ovanpå Philemon och Robin?!?

tisdag 1 augusti 2017

Philemon

Matte haur birättat att gammelmatte kommer him i nästa vecka! Exakt när ved hun ente, men hon gissade pau unsdaug iller torsdaug. I slutet pau denna vickan skau hun i alle fall hau ett möde um himmaflyttandet och matte sau först att hun skulle vau me men nu har hun ändrat saj, för tydligen skau det komma him en maskin som heder "lyft" vid samma tid och matte måste va himma och ta imot den. Vau är enna "lyft"?!? Jau hoppas att de ente är enna svansklämmare i alle fall! *ryser*

Sen sau matte något annat som jau ente gillade. Hun och gammelmatte fundilerar pau um di skau adoptera en ny katt - en tjej! Sixten och Rafael jamade att di tyckte de vau en bra idé, för di har sauknat Jenny och Majsan. Robin frågade um tjejen ville leka! *fnyser* Själv sau jau ingenting, men matte ved vau jau tycker - de är redan för många katter här i huset, och um jau fick bistämma skulle det bara vau matte och jau. Inga andra katter och ingen skällis. Bara matte och jau! Men jau ved nog vau sum händer... matte låter hjärtat bistämma. Lyckligtvis haur hun lovat att diskutera saken me bloggahjälpen, och man kan ju hoppas att hun är litta klokare... *suckar djupt*

lördag 29 juli 2017

Robin

Matte är snäll, det är hon... men hon är absolut tossig. Folk brukar säga att vi rexar är tossiga, men vi blir definitivt inte glada över att det ösregnar ute - jam menar, regn är ju vatten, inte sant? Regn är blött! Ingen katt blir glad när han inser att han är fullständigt inringad av blöta. Ändå går matte omkring och smådansar, gnolar och är allmänt uppåt för att det regnar ute.

Hm, nu protesterar matte och säger att hon såg ett TV-program för några dagar sedan, där de visade en simmande katt. Turkisk van hette den visst. Som om jag skulle tro på amsagor! Simmande katter?!? *fnyser föraktfullt* Vad säger du nu, matte? Simmar tigrar också?!? Vet du vad, jam tror att du hittar på vad som helst för att få mig att gilla vatten bättre!

Nej, vet ni vad jam gillar? Gammelmatte! Och till vår stora glädje kom gammelmatte hem för att hälsa på oss häromdagen! *kurrar* Hon bor inte längre på det sjuka huset långt bort i Skövde, utan i ett hus betydligt närmare oss... faktum är att Belle och matte går dit nästan varenda dag, fast just idag är de kvar hemma för Belle helt enkelt vägrar att sätta tassen utanför dörren. Hon må vara skällis, men hon har rätt mycket katt i sig. Men det visste jam ju - hon är ju min hundmamma! *kurrar igen* Och matte har lovat oss att gammelmatte kommer hem fler gånger och hälsar på, innan det är dags för henne att flytta hem på riktigt. Gissa om det skall bli skönt när allt är som vanligt igen?!?

Philemon la nästan helt beslag på gammelmatte...

... man jam fick ändå chansen att ligga i gammel-
mattes knä och må bra *kurr*


torsdag 15 juni 2017

Robin

Nu i kväll, när matte kom hem från det sjuka huset i Skövde där gammelmatte hålls sedan över en vecka, berättade hon något jamarkonstigt för oss. När gammelmatte så småningom kommer hem, har hon bara ett av sina ben med sig! Har ni hört något liknande?!? Hur kan en tvåbening bara tappa ett av sina ben så där?!? Jam frågade matte vad hon menade, och då sa hon att gammelmattes vänsterfot blivit så sjuk att den skadar gammelmatte och därför har hon bestämt sig för att be människoveterinärerna att ta av henne benet. "Det händer faktiskt både katter och hundar också" sa matte och besvarade min huvudbuff. "Fast ni har ju fyra ben att stå på, medan vi människor bara har två, så det blir lite knepigare för oss att stå efteråt." Sedan sa hon något ÄNNU konstigare: "Jag tror i och för sig att det inte dröjer så värst länge innan gammelmatte får ett konstgjort ben att stå på istället för det sjuka som de tar bort". Jam måste erkänna att jam inte riktigt kan föreställa mig hur ett konstgjort ben ser ut... men matte berättade att gammelhusse hade ett sådant och att när han hade långbyxor på sig kunde man inte se vilket ben som var riktigt och vilket som var konstgjort. Jam har ju aldrig träffat gammelhusse, för han dog innan jam föddes... men matte har lovat att visa bild på hans konstgjorda ben, som visst kallas "protes".

Ärligt jamat borde jag ha slutat ställa frågor där... men jam var ju så nyfiken, så jam frågade hur människoveterinärerna gör för att ta av gammelmatte hennes sjuka ben. Kan ni tänka er vad matte sa?!? Att de SÅGAR AV DET! *ryser ända ut i morrhårsspetsarna* O, jag hoppas att Skaparkatten håller sin tass över gammelmatte då...

lördag 10 juni 2017

Robin

Matte gjorde oss mållösa idag, verkligen totalt jamarmycket mållösa! När hon och jycken kom hem berättade matte att hennes bil hade legat bakom en lastbil hela vägen till Gullspång, och på lastbilsflaket hade det stått en stor, vit låda. "En sådan last hade jag aldrig sett förut" sa matte "så jag körde lite närmare för att se vad det stod på skylten på lådan". Och så fortsatte hon: "Det stod live fish transport på skylten". Vi tittade frågande på henne - nå, vad betyder det då? Matte skrattade: "Det betyder transport av levande fisk". Det var nu vi blev mållösa, och det var vi en lååååång stund. Sedan skrek vi allihopa: "Menar du att hela lastbilen var full med levande fiskar?!? OCH DU FORTSATTE INTE ATT FÖLJA EFTER DEN?!?" Vi trodde inte våra öron - hur kunde hon missa en sådan gyllene chans att ta hem massor av färsk fisk?!? "Nej" sa matte lugnt och började lägga upp mat åt oss i våra skålar. "Belle och jag var trötta och ville hem, så vi svängde av här i Gullspång för att åka hit och parkera. Lastbilen fortsatte mot Kristinehamn".

Hur mycket skall vi stackars katter behöva stå ut med egentligen? undrar jam. Här hade hon en HEL LASTBIL full med fisk, och så prejade hon den inte och tog åtminstone varsin fisk åt oss?!? Varsin STOR fisk! Eller många, många små, om det inte fanns stora fiskar i den där lådan. I kväll är matte billig, det jamar jag bara...

torsdag 1 juni 2017

Rafael

Jam antar att matte har rätt... jam kan nog inte kalla mig skyggis längre. Idag kom det två proffsgosare igen, andra än förra gången, och den ena fick för sig att hon skulle kamma mig eftersom hon hittade små tovor i min päls.Matte trodde absolut inte att det skulle gå... men jam upptäckte ju hur skönt det var, och då kunde jam inte förmå mig att dra som jag brukar utan låg kvar och lät henne hållas. Jam kurrade t.o.m... *generad slick om nosen*

Här blir jam kammad av den ena kattgosaren


Fast lite grand känns det att jam inte har vant mig vid att vara tryggis än, för när gästerna hade gått orkade jam knappt äta min middag innan jam var tvungen att lägga mig på min favoritpuff och sova. Puh!

Så här trött blir man av att vara social... puh!

Så kan jam berätta för er att kattgosarna hade med sig en present till oss också. Jam, mattarna fick ta emot den, men den är förstås vår - en liten modell av vårt förra revir! Tänk att någon farbror långt borta har byggt ett litet fint hus åt oss, så att vi inte skall glömma bort hur vi bodde i Otterbäcken... det huset var mitt första riktiga för-alltid-hem, så det är lite skoj att ha en modell kvar som minne. Mattarna blev så glada att de nästan grät, och nu pratar de knappt om annat... de har sagt att de skall ordna en "månnter" eller vad det kallas, som huset skall få bo i så att det inte går sönder.

Titta, så likt vårt hus modellen är!

T.o.m. kattgården är med!



lördag 27 maj 2017

Rafael

Matte säger att Sixten och jam måste överväga att ändra vår "officiella status". Hon menar att vi nog inte längre kan kalla oss skyggisar, eftersom vi tillåter folk utifrån att gosa med oss. Hm, det tål att tänkas på! Jam menar, har man varit van att bli kallad skyggis i hela sitt liv, är det inte alldeles lätt att ändra titel så där hux flux... även om matte förstås har rätt i sak, för vi har faktiskt tillåtit människor utifrån att klappa och kela med oss och vi gömmer oss inte längre lika mycket för andra än mattarna. Jam gömmer mig aldrig nu för tiden, och Sixten håller sig bara undan om det är stökigt eller folk är högljudda.

Lite till vår fördel tycker jam dock det talar att gårdagens gäster är professionella kattgosare. Sådana är svåra att motstå, för de är så jamarns bra på det! Båda har lång erfarenhet av alla sorters katter, inte minst skyggisar, och har blivit ordentligt utbildade att hantera oss katter med respekt, förståelse och massor av kärlek... så de listar sig liksom innanför ens försvar, om jam jamar så. Och innan man vet jamet av, ligger man där och kurrar högljutt medan de kliar en bakom örat eller smeker en i nacken...

Sedan vill man ju inte vara avig emot tvåbeningar som är så snälla mot våra mattar, förstås! De här två hade med sig presenter till mattarna (jam, de hade med jamargod mat åt oss också, det kan jam inte ljuga om) och dessutom följde de med matte och Belle bort till huset och hjälpte till att städa och röja där i fleraflera timmar. Matte berättade om det på kvällen, när gästerna hade åkt hem till sig (de bor i Eskilstuna, som ligger väldigt långt borta - ganska nära det katthem där Jenny och Majsan var bloggkatter innan de kom till oss), och då grät hon till och med... fast inte för att hon var ledsen, utan tvärtom för att hon var så glad! "Du förstår" sa hon till mig när jag låg bredvid henne i soffan och försökte trösta "när man är alldeles ensam om ett stort, smutsigt och stökigt hus känns det som om man aldrig kommer någonvart med röjandet". Så suckade hon djupt och fortsatte: "Att det då kommer vänner långt bortifrån och vill hjälpa till betyder mer än jag kan beskriva. Du kan inte tro så mycket de fick gjort på bara fyra timmar! Mycket mer än jag har fått gjort... trots att jag har hållit på hela våren." Så log hon: "Vänner är det mest värdefulla man har, eller hur?" Och det kunde jam ju bara injama i, för jam har ju många vänner här hemma och har haft ännu fler om man tänker på dem som tassat över Regnbågsbron. Och det gör jam ofta!

Rafael är vänsäll...


torsdag 25 maj 2017

Sixten

För nio år sedan föddes jam under en lada utanför Karlskoga. Min mamma fick fem ungar den dagen: Assar, våra tre systrar och mig. Efter några veckor blev vi hittade av några tvåbeningar som larmade djurhemmet i Kristinehamn som räddade oss undan svält och andra umbäranden. Tjejerna fick snart fina för-alltid-hem... men Assar och jag blev kvar, eftersom vi var så skräckslagna för tvåbeningar att ingen trodde att det någonsin skulle gå att ha oss i möblerade rum. Och tiden gick, vi blev vuxna men var fortfarande väldigt, väldigt rädda... till gammelmatte och matte kom. De tyckte inte det var ett dugg konstigt att vi var rädda, och de tyckte om oss precis som vi var - så vi fick flytta till det stora huset i Otterbäcken som vi senare förstod var ett kloster. Där lät mattarna oss bli hemtama i vår egen takt, de pressade oss aldrig till något vi inte kände oss mogna för, men de pratade med oss och gav oss mat, vatten och godis samt en massa leksaker som vi lekte med på nätterna när mattarna sov.

Ett drygt halvår efter det att Assar och jag hade flyttat in, kom yrvädren Jenny och Majsan från katthemmet i Södertälje. De var så hejsan och alldeles orädda, så vi tydde oss till dem och lärde oss leka även på dagtid. Det var de som fick oss att förstå att mattarna inte bara var snälla mot katter, utan att de begrep hur det var att vara en rädd liten kisse och att vi skulle få precis hur mycket tid som helst på oss att vänja oss vid livet som familjekatt. Den insikten hjälpte både Assar och mig att bli tuffare, och vet ni, det fanns till och med stunder då mattarna fick klappa oss!

Så, en natt sommaren 2013, försvann Assar. Jam vet inte vart han tog vägen, bara att han smet ut genom en öppen dörr och tassade iväg ensam i natten. Mattarna letade överallt och efterlyste honom och allt, men de hittade honom aldrig... och när jam insåg att han var borta för alltid, började jam ty mig till mattarna. De fick klappa mig oftare och jam började sova hos gammelmatte om nätterna... och nu när vi har flyttat hit sover jam hos matte, eftersom gammelmatte har fått en säng med staket som jam inte kan klättra över. Vet ni mer? Numera får mattarna gosa hur mycket de vill med mig, för jam älskar det! *kurrar* Att bli kliad på magen eller smekt över huvudet, kinderna och ryggen är nästan det bästaste jam vet och jam tar alla chanser att få ligga i mattes knä och spinna.

Det har gått nio år sedan jam föddes, och idag har mattarna och de andra djuren firat min födelsedag med både min älsklingsmat (vitfisk i sås) och en massa godis. Livet blev riktigt bra, trots allt!

lördag 13 maj 2017

Sixten

Skall jam vara ärlig, tror jam att vi katter har blivit lurade. Inte nog med att det här nya reviret är mycket, mycket mindre än vårt gamla och att vi åtminstone hittills är totalt blåsta på det där med kattgård... för tro inte att matte har byggt någon sådan åt oss, trots att hon lovat... men idag släppte hon dessutom in minst hundra tvåbeningar av den mindre sorten och lät dem störa oss i vår viktiga middagsvila! Det var oerhört stressande, för de var precis överallt och pratade precis hela tiden... jam försökte gömma mig i mitt hus i klätterställningen, men de hittade mig och ville absolut gosa och muta mig med godisar så till sist fick jag fly ner från klätterställningen och in under soffan för att få vara ifred. Puh! Jam hoppas innerligt att hon aldrig gör så emot oss igen... over and out från Sixten, fullständigt utkattad.

Matte tar över tangenterna:

Ja, det är sant att jag inte har byggt kattgården än... jag måste ha råd med materialet först, och det har jag nogsamt förklarat för mina små missar. Och det är sant att jag idag släppte in barn i lägenheten... fast de var inte hundra stycken, utan fyra flickor i åldern 7-10 år, alla väldigt snälla och glada, och alla - som barn skall vara - fulla av nyfikenhet. Två av flickorna bor här i vår trappuppgång och två på andra sidan lekplatsen, och att de dök upp berodde på att de hade plockat blommor som de ville överräcka till mamma och mig för att vi "är så snälla". Visst var det rart?!? Sedan bad de att få träffa djuren, om det gick för sig... och det gjorde det ju. Följande halvtimme blev den mest intensiva i allas våra liv, tror jag, för fyra livsglada flickor i den åldern känns verkligen som "överallt". Men det var väldigt försiktiga och respektfulla mot djuren, och nästan alla djuren lät dem både klappa och ge dem godis. Robin och Philemon lekte också med dem - inte minst Philemon, som tycktes njuta i fulla drag av besöket! Han hade så roligt och trivdes så bra med barnens uppmärksamhet att man nästan kunde höra honom skratta! *ler stort* Förresten, vad Sixten än påstår, tillät han faktiskt två av flickorna att klappa honom och han tog nådigt emot godis ur deras små händer utan att att skygga. Det var bara Rafael som höll strikt på principen "se men inte röra"... och så var Belle lite tveksam, men hon är ju rädd för barn efter att ha blivit utsatt för att få smällare kastade mot sig där hon bodde förut.

När barnen skulle gå, ville de veta hur snart de kunde komma tillbaka igen. I morgon? "Nej, tyvärr inte" sa jag "ni förstår, vi skall få besök på måndag så jag måste städa i morgon". Det var lite sant och lite en undanflykt, för sanningen är att vi allihop var rejält trötta vid det laget. Så de föreslog att de kommer tillbaka nästa lördag istället, och det sa mamma och jag var okej. Vad djuren tyckte vet jag inte - men jag är rätt säker på att Philemon redan längtar!

torsdag 16 mars 2017

Philemon

TACKJAUM alla som gratulerade maj igåur! *spinner på skånska* Jau trodde itt taug att jau skulle bli bortaglömmen för matte sau ingenting te maj pau hele daugen... ente förrän framåt kvillen berättade hun att jau skulle fåu hau fest och bjuda in alla mina vännisar - och såu visade hun maj vaur alla goudsagerna vau så att vi skulle hau mycke mad och mycke goudisar osse! Sist louvade hun att hun och hunden skulle souva hela långa natten såu att vi fick vaura i fred på festen - och de tyckte jau noug vaur den bästaste presenten!

Nu är jau stilig, matte, såu nu kan festen börja!
Philemon har fyllt 7 år

Sixten tar över tangentbordet:

Ni vet vad jam tycker om den där dryga skåningen... men jam erkänner att han ordnade ett jamarns bra party i natt, och vi festade så rejält att jam fortfarande har ont i pälsen. Ojojoj, att niptinis kan slå så hårt i en liten kattskalle!

Nå, nu var det inte det jag skulle tassa om, utan jam ville visa Mimmi att det börjar arta sig med vår leksakskorg nu. Tack vare dig har vi fått riktigt många fina saker att leka med, och de är jamarroliga!

En sprillans ny, alldeles opinkad leksakskorg


torsdag 2 mars 2017

Sixten

Nej, nej och åter NEJ - vi har INTE slutat blogga! Det är bara vår hopplösa matte som inte startar datorn åt oss... och de få gånger hon gör det, sitter hon själv där och blockerar så att vi inte kommer åt den *suckar djupt*. Det är mycket man får stå ut med som katt i det här hushållet, det vill jam bara jama! Och nu har vi bott i den här lägenheten i kattiljoner dagar (tre veckor, säger matte, men vad vet hon?) utan att få berätta för er hur vi har det. För att inte jama hur det var att flytta hit!

Flyttdagen var FASANSFULL, om ni frågar mig! *ryser ända ut i morrhårsspetsarna* Mattarna var lömskare än vanligt... gammelmatte åkte till sitt "dagis" som hon brukar varje onsdag, så ingen av oss miss-tänkte att det skulle bli fulljamligt outhärdligt i huset strax efteråt... och matte satt i godan ro och åt frukost i soffan, precis som hon brukar göra... eh, vad tassar jag?!? Hon brukar definitivt inte ens vara uppe ur sängen så tidigt... *slår tassen för pannan* Hur kunde jam missa det tecknet?!? *suckar djupt* Men inte trodde jam att hon skulle resa sig ur soffan alldeles efter den där snabba frukosten och släppa in en massa främmande tvåbeningar i huset! Och inte nog med att de var främmande - de började bära iväg på våra - jam underjamar VÅRA - möbler! Soffan, bordet, sängarna, bokhyllorna och en massa andra saker bara försvann ur huset, medan vi katter försökte hålla oss undan ovanför trappan till övervåningen för att inte bli kattnappade, vi också. Så småningom försvann även matte, och vi blev alldeles ensamma kvar i huset medan hon och Belle bara stack iväg utan ett pip... eh, inte för att de brukar pipa, men ni begriper hur jam jamar, eller hur?

Ett tag var det faktiskt riktigt lugnt efter den pärsen, och vi började så smått att vandra omkring i röran för att försöka förstå vad som hade hänt... och just då, när man hade klorna inne och inte miss-tänkte någonting, kom matte tillbaka utan Belle. Hon ropade på oss, medan hon plockade fram transportkorgarna - inte bara en, inte två, utan ALLA FYRA! Då drog jam, snabbare än en hunds middagsmat försvinner ur skålen. Rafael var den som åkte fast först och jam hörde minsjam hur han ropade på hjälp när matte stoppade in honom i en av korgarna. Sedan tvingade matte in Robin i en och Philemon i en, så nog begrep jam vad som väntade mig. Alltså gömde jam mig så bra jam kunde i röran, och jam måste erkänna att jam trodde att jam gjort ett bra jobb för det stod bråte och skräp precis överallt. En perfekt miljö att gömma sig i, alltså. TRODDE JAM! Men när matte hade burit ut de andra i brummisen, kom hon in igen och nu hade hon en handduk med sig. En handduk - jam, så eländigt elak var hon! Och med den jagade hon mig från rum till rum till hon hade trängt in mig i ett hörn där det inte längre fanns någonstans att rymma eller gömma sig. Jam var VETTSKRÄMD! Och så slängde hon den där förjamliga handduken över mig, fångade in mig och helt enkelt HÄLLDE ner mig i en transportkorg som stod på högkant. FÅR MAN GÖRA SÅ MOT EN LITEN RÄDD KATT, JAM BARA FRÅGAR?!? Och så blev även jam utburen till brummisen.

Resor är alltid läskiga, men ännu läskigare var det att komma fram... för matte bar in oss två och två i ett alldeles främmande hus, där hon ställde ner oss på golvet i en alldeles främmande hall, och först när vi var uppradade alla fyra öppnade hon korgdörrarna. Och så gick hon in i ett alldeles främmande vardagsrum, där gammelmatte och Belle satt i VÅR SOFFA och väntade. Kan ni tänka er - ALLA VÅRA MÖBLER fanns i den där främmande lägenheten! *stora ögon* Det var DIT främlingarna hade tagit alltihop och ställt upp på nya ställen i nya rum som vi aldrig hade varit i förut. Jam gjorde det enda vettiga och slank in under soffan... och där stannade jam så länge och gömde mig så bra att matte trodde att jam hade rymt ut ur det främmande huset. Hon hittade mig inte förrän på eftermiddagen dagen efter, och då bara för att Belle, den svikaren, avslöjade mitt gömställe. Jam visste väl att jam inte kunde lita på en skällis! *fnyser*

Nåjam, nu har vi varit här länge och det har faktiskt visat sig vara rätt okej. Vi har inte lika många rum att röra oss i, men alla våra saker är här och det doftar precis som det skall överallt... och vet ni, det finns ganska mycket att titta på utanför fönstren. Dessutom har matte berättat att vi skall få en ny kattgård, som dessutom blir större än den vi hade förut! Men först måste det bli vår så att man kan vara ute och snickra utan att frysa fingrarna av sig, säger hon.

Så jam antar att jam har förlåtit henne för övergreppet i huset... tror jam...

En annan dag skall jam berätta för er hur det är här i den nya bostaden. Men nu måste jam vila tassarna efter det här långa blogginlägget.

Å, jamvisstjam - å alla oss klosterkatters vägnar TACKAR JAM MIMMI HITTEKATT SÅ JAMARMYCKET för alla leksakerna vi fick häromdagen! En hel stor kartong full med spinnande saker fick vi, och vi har haft JAMARSKOJIGT med dem sedan dess! Du är verkligen en hederskisse, Mimmi! *kurrar*

söndag 12 februari 2017

Matte

I förrgår, fredagen den 10 februari, tassade vår abbemissa Majsan över Regnbågsbron.

Det hela var mycket stillsamt, fridfullt och värdigt. Klosterkatternas fine veterinär Olle hjälpte Majsan att bli befriad från vad det nu var som plågade henne, som inte lät henne behålla den mat hon försökte få i sig, inte lät henne andas fritt, inte tillät henne att må så bra att hon kunde umgås med resten av katterna och oss tvåbeningarna. Nu slipper hon törsta så osläckligt att hon sitter och sover vid vattenskålen, hon slipper kräkas varenda dag, hon slipper ligga någonstans och vara utanför gemenskapen p.g.a. brist på ork.

Nu är hon återförenad med sin bästa kompis Jenny och jag hoppas att de springer fritt över gröna ängar, njuter av sina vackra vingar på ryggen och jamar om hur underbart livet blivit. Och när det är min tur att vandra över bron, skall det bli fankattiskt att träffa henne igen! Henne och de andra klosterkatterna som tassat före henne... Aragorn, Rufus, Conny, Assar, Imma, Jenny...

onsdag 8 februari 2017

Matte

Kära vänner,

Idag är det absolut inte läge att skoja, inte ens att lägga orden i munnen på någon av klosterkatterna. Ända sedan de första klosterkatterna - Aragorn och Imma - började blogga för många, många år sedan, har det funnits en abbemissa i gruppen. En klok, lite äldre honkatt som höll ordning på de andra och som var taleskatt för dem allihopa. Nu står vi inför att denna fina tradition bryts... för inom några dagar kommer vi att mista vår abbemissa Majsan, och sedan finns det bara killar kvar. Rafael, Sixten, Philemon och Robin blir ensamma kvar att ta tass om sig själva, oss mattar och bolishunden Belle.

Vi har skrivit om Majsans allt sämre hälsa flera gånger förut, och redan i somras trodde vi att våra vägar snart skulle skiljas. Nu fick vi, tack och lov, ett drygt halvår till tillsammans... ett värdefullt halvår som vi har försökt fylla till brädden och däröver med gos, lek, kärlek och samhörighet. Vi är tacksamma för den tiden - men tyvärr håller sanden på att rinna ut för oss.

Majsan har stadigt blivit sämre. Hennes mage slutade tåla fisk och skaldjur, fett, socker... och även när vi lyckades komponera bästa möjliga diet fortsatte hon att kräkas upp halvsmält mat då och då, ofta rätt snart efter måltiden. Hennes aptit förblev god, men vad hjälpte det när viktkurvan tydligt talade om att hon inte fick i sig tillräckligt med näring? Samtidigt blev hon "grinig" och började gruffas med de andra katterna, tassade till den som kom i närheten, gick undan och ville vara ifred. Vid det här laget umgås hon inte med katterna alls och sällan med oss... det händer att hon kommer upp i ens knä och vill gosa, men det varar aldrig länge och snart har hon dragit sig tillbaka till någon av alla sina "gömställen" i mammas sovrum, under skohyllan ute i hallen, under sidobordet här inne i vardagsrummet... ja, ni förstår, någonstans där hon varken syns eller märks om man inte direkt letar efter henne. Ofta sitter hon och halv- eller helsover vid vattenskålen i köket. Överhuvudtaget sover hon mycket mer än de andra katterna, och man hör på henne att andningen är tung. Majsan har alltid snarkat, men inte så här mycket och så kämpigt. Hon fastnar också i ett slags inverterade nysattacker som kan vara i åtskilliga minuter - ungefär som om hon försökte nysa ut något ur nosen som sitter betydligt längre in. Någon har föreslagit att hon kanske har tumörer i lungorna, och så kan det ju faktiskt vara - hon är inte röntgad, så vi vet inte. Allt vi har kollat är att nos, mun och hals är okej...

För att göra en lång historia åtminstone en liten smula kortare, bad mamma mig idag att Majsan skall slippa den stress det innebär att flytta. Jag har inte velat tänka så, inte velat hamna i läget att någon enda person fick för sig att vi låter Majsan dö för att vi flyttar... många har ju ifrågasatt om vi verkligen skall ha fem katter och en hund i en lägenhet på tre rum, även om sanna kattvänner tycker det är helt okej så länge djuren är tillförsäkrade en god livskvalitet. Och lagen säger att vi får ha upp till nio katter i bostaden så länge de inte utgör en sanitär olägenhet. Men ändå... frågan har "legat och skavt" i samtal med vissa människor... och därför har jag varit extra motsträvig. Mina katter skall aldrig behöva definieras som besvärliga eller problematiska. De skall accepteras precis som de är, vara älskade som de går och står.

Men visst förstår jag att mamma har rätt. Att Majsan nu, när hon kräks efter praktiskt taget varenda måltid och blir alltmer "asocial", förmodligen inte skulle orka med den påfrestning flytten innebär för henne. Hon har bott i det här huset sedan hon blev klosterkatt i februari 2010 och kanske är det mest humant att låta henne få sluta medan vi fortfarande bor här? Och innan stressen pressar hennes kropp ännu mer. Mamma och jag vände och vred på situationen en lång stund, och sedan ringde mamma till blogghjälpen för att höra hennes åsikt. Det var blogghjälpen som förde oss samman med Jenny och Majsan, och vi har alltid upplevt det lite grand som om de två kattflickorna har tillhört både oss och henne. Det har känts viktigt för oss att alltid involvera blogghjälpen i vad som rört både Jenny och Majsan under åren som gått - inte av plikt, utan för att vi vet hur mycket hon älskat tjejerna ända sedan de blev bloggkatter på Södertälje katthem för många år sedan och fortsatt att engagera sig i dem. Vi involverade henne i Jennys öde, även om vi givetvis bar ansvaret själva... och idag gjorde vi samma sak angående Majsan. Stödet från blogghjälpen känns viktigt - och vi är överens alla tre om att det är dags nu. Majsan skall få göra resan över Regnbågsbron innan vi flyttar.

Ja, nu vet ni hur det ligger till. Och vi vill att det sker innan helgen, om möjligt, så att vi får tid att ta avsked men inte drar ut på det.

måndag 6 februari 2017

Sixten och matte

"Matte, vi behöver nya leksaker" Sixten suckar riktigt, riktigt djupt "Philemon har pinkat i leksakskorgen! Varför sa du åt oss att packa alla leksakerna i samma korg?!? Nu är de förstörda bara för att den där pissemissen inte kan hålla sig!"

Matte försöker trösta: "Alla saker är inte förstörda, vännen. De som ligger utspridda på golven är fortfarande helt okej. Och de andra kanske går att tvätta?"

Sixten stirrar mållös på matte: "Är du inte klok?!? Att TVÄTTA leksakerna är ju lika illa som att PINKA på dem!"

"Ja... det kanske det är" funderar matte "men ni leker ju ändå mest med myntakuddarna ni fick av Wikki, eller hur?"

Sixten putar med underläppen: "Så du menar att vi skall nöja oss med TVÅ leksaker för resten av våra liv?"

Matte skakar på huvudet: "Nej, naturligtvis inte. Bara till vi kommit i ordning i nya bostaden. Sedan skall jag ordna nya leksaker åt er."

"Lovar du? Sixten tvivlar fortfarande.

"Tass på det!" Matte nickar bestämt. "Är du nöjd då?"

Sixten är tyst en stund medan han funderar på erbjudandet. Sedan suckar han. "Okej då - men jag kommer att påminna dig! OFTA!"

lördag 28 januari 2017

Robin

Matte säger att tävlingen är för svår...! *morrhårsdarr* Idag tog hon upp mig i famnen och förklarade att det som är självklart för oss inte behöver vara lika enkelt att begripa för andra och att vi måste förstå att alla inte tänker likadant eller har samma erfarenheter. Och jam lovar, jam försökte verkligen att lyssna till vad hon sa under hela den där långa meningen... men jam tror inte att jag fattade alltihop, ni vet, tvåbeningar skall ju göra allting så komplicerat!

Hursomjam får vi helt enkelt bita i den sura paddan (de smakar verkligen äckligt - har ni provat?) och berätta svaren för er. Och så får vi spara boken och ha en ny tävling längre fram i vår i stället... en tävling som är lättare än den här visade sig vara. Är det okej med er?

Så här är det: Den som brukar retas (med Philemon) är Sixten. Rafael tar tass om gammelmatte och jam är den som gillar att rymma ut genom ytterdörren. Philemon slår ner dyrbara saker som går sönder och abbemissan Majsan är den som har ont i magen och kräks när hon äter fet mat eller fisk. Fick ni det där nu? Rätta raden blir alltså: Sixten, Rafael, Robin, Philemon och Majsan.

FÖRLÅT att vi gjorde tävlingen för svår!!! Vi looovar att skärpa oss och göra en mycket roligare tävling nästa gång! Tass på det! *sätter en tass mot skärmen*

fredag 27 januari 2017

Robin

Jam är ledsen att behöva meddela detta, men hittills har vi inte fått in något rätt svar på vår tävling... så nu undrar jam om ni tycker att vi skall ge upp och låta bokvinsten vänta till en annan tävling längre fram eller om vi skall köra på en vecka till?

Medan jam väntar på era åsikter, kan ni få se hur roligt jam har med en myntakudde matte hade med sig hem från kattutställningen åt mig... eh, oss. Den är jamarskojig att slåss med och doftar sååååå gott!

fredag 20 januari 2017

Robin

Nä, nu har jam TRÖTTNAT TOTALT på matte... hon begriper helt enkelt inte hur JAMARVIKTIG vår blogg är! Tvåbeningarna prioriterar åt råttorna, tycker ni inte? Som till exempel Mimmi Hittekatts matte, som reser utomlands för att få sol och blir sittande i regn. Jam tror faktiskt att om min matte hade råd med sådant, skulle vi inte se röken av henne och gammelmatte på flera veckor! Men Mimmi är en smart dam, och jam är övertygad om att hon redan har tänkt ut ett lämpligt straff när hennes matte kommer hem... *fnissar busigt*

Nåjam, åter till ordningen! Jam är jamarsäker på att ni undrar hur det har gått med vår tävling som *blänger åt mattes håll* borde ha avgjorts för länge, länge sedan! Tyvärr är det så att INGEN av de som har svarat på frågorna har gissat rätt... och det gör oss lite förvånade, för vi trodde att det skulle vara jamarenkelt att veta vilken katt som var vilken! Så nu har vi beslutat något väldigt bra: NI FÅR EN NY CHANS! Jam, även de av er som redan har gissat en gång! Och så skall vi tvinga matte att avsluta tävlingen och skicka iväg priset till vinnaren i slutet av kommande vecka... blir inte det bra? *kurrar*

Alltså, bläddra tillbaka till tävlingsinlägget och fundilera ordentligt. Det är absolut tillåtet att läsa i bloggen för att se hur var och en av oss tänker! Och så skickar ni svaren till oss på srcarina@telia.com senast på torsdag kväll kl. 22.00. LYCKA TILL!

Själva måste vi börja packa våra saker, för så viktiga saker kan man absolut inte överlåta på matte...

fredag 13 januari 2017

Sixten

Kommer ni ihåg fotografiet jam visade er igår? Det och många andra visade matte oss när hon kom hem från Gullspång och hon hade samlat oss katter och skällisen kring sig i soffan. Hon hade bilderna i kameran och laddade in dem i datorn, så att vi kunde se dem riktigt bra.
"Det här, förstår ni" sa hon och visade den ena bilden efter den andra "är ert nya revir. Det är hit vi skall flytta".
Så tog hon fram just den bilden som jam visade er igår. "Det här skall bli er nya kattgård" berättade hon. Belle fällde ut öronen så där som hon gör när hon lyssnar extra noga. "Ja, Belle... du får naturligtvis också vara där".
Majsan tittade fundilersamt på bilden och sedan frågade hon om hon fortfarande kommer att vara abbemissa där. Matte nickade. "Att vi flyttar ändrar ingenting" förklarade hon "utan vi fortsätter precis som vanligt". Så gav hon Philemon en sned blick: "Minus pinkandet på fel ställen!" Philemon fnös. "Jau pinkar ente" sa han högdraget "Jau revirmarkerar". Matte såg bister ut. "Oavsett vad, skall du sluta med det nu direkt och använda lådan som alla de andra". Philemon sänkte blicken. "De gör jau osse... men Sixten tror ju att allting tillhör han, så jau måste biretta att jau äger reviret!"
Jam blev väldigt irriterad när han jamade så där dumt - jam menar, alla vet ju att det är jam som bestämmer här! - så jag fräste lite grand åt honom... men matte vände sig om och gav mig en minst lika bister blick: "Du skall inte bråka med Philemon, Sixten".
Jam undrar just hur det här skall gå? Jam menar, nu har vi ett stort hus, men på det nya stället blir det bara några rum att dela på... *suckar djupt* Fast utegården verkar bli bra i alla fall - alltid något! Och nya utsikter får vi också...

torsdag 12 januari 2017

Sixten

Vet ni vad det här fotografiet, som matte tog idag, skall föreställa? Det skall jag jama om för er i morgon!

tisdag 10 januari 2017

Robin

VAD SÄGER DU!?!? *skriker* HADE JAM FÖLLSEDA IGÅR OCH DU SA INGET?!?

måndag 9 januari 2017

Majsan

Kära vännisar, vi förlänger tävlingen en vecka till - alltså till nästa söndag. Dels har vi hittills "bara" fått in tre svar, och dels har gammelmatte precis blivit inlagd på sjuka huset... hoppas att ni förstår.

söndag 1 januari 2017

Matte fortsätter

Robin: Matte, matte, hur många tusen svar har vi fått hittills på vår tävling?!?
Matte: Pälskling, så många bloggföljare har vi nog inte... vi har fått ett svar från Amanda så här långt.
Robin: Det är bra - Amanda är söt, henne gillar jag! Men...
Matte: Vi sa att tävlingen skulle hålla på i en vecka, inte sant? Så det är gott om tid kvar för våra läsare att mejla oss sina svar. Du får ha lite tålamod.
Robin (suckar djupt): Tålamod... maaatteeee, har du inte fattat än att jam är en rex?!?