Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

torsdag 25 maj 2017

Sixten

För nio år sedan föddes jam under en lada utanför Karlskoga. Min mamma fick fem ungar den dagen: Assar, våra tre systrar och mig. Efter några veckor blev vi hittade av några tvåbeningar som larmade djurhemmet i Kristinehamn som räddade oss undan svält och andra umbäranden. Tjejerna fick snart fina för-alltid-hem... men Assar och jag blev kvar, eftersom vi var så skräckslagna för tvåbeningar att ingen trodde att det någonsin skulle gå att ha oss i möblerade rum. Och tiden gick, vi blev vuxna men var fortfarande väldigt, väldigt rädda... till gammelmatte och matte kom. De tyckte inte det var ett dugg konstigt att vi var rädda, och de tyckte om oss precis som vi var - så vi fick flytta till det stora huset i Otterbäcken som vi senare förstod var ett kloster. Där lät mattarna oss bli hemtama i vår egen takt, de pressade oss aldrig till något vi inte kände oss mogna för, men de pratade med oss och gav oss mat, vatten och godis samt en massa leksaker som vi lekte med på nätterna när mattarna sov.

Ett drygt halvår efter det att Assar och jag hade flyttat in, kom yrvädren Jenny och Majsan från katthemmet i Södertälje. De var så hejsan och alldeles orädda, så vi tydde oss till dem och lärde oss leka även på dagtid. Det var de som fick oss att förstå att mattarna inte bara var snälla mot katter, utan att de begrep hur det var att vara en rädd liten kisse och att vi skulle få precis hur mycket tid som helst på oss att vänja oss vid livet som familjekatt. Den insikten hjälpte både Assar och mig att bli tuffare, och vet ni, det fanns till och med stunder då mattarna fick klappa oss!

Så, en natt sommaren 2013, försvann Assar. Jam vet inte vart han tog vägen, bara att han smet ut genom en öppen dörr och tassade iväg ensam i natten. Mattarna letade överallt och efterlyste honom och allt, men de hittade honom aldrig... och när jam insåg att han var borta för alltid, började jam ty mig till mattarna. De fick klappa mig oftare och jam började sova hos gammelmatte om nätterna... och nu när vi har flyttat hit sover jam hos matte, eftersom gammelmatte har fått en säng med staket som jam inte kan klättra över. Vet ni mer? Numera får mattarna gosa hur mycket de vill med mig, för jam älskar det! *kurrar* Att bli kliad på magen eller smekt över huvudet, kinderna och ryggen är nästan det bästaste jam vet och jam tar alla chanser att få ligga i mattes knä och spinna.

Det har gått nio år sedan jam föddes, och idag har mattarna och de andra djuren firat min födelsedag med både min älsklingsmat (vitfisk i sås) och en massa godis. Livet blev riktigt bra, trots allt!

1 kommentar:

  1. Det är så tråkigt att Assar försvann.
    Vi är så glada att du har upptäckt hur härligt det är med gos och att det finns snälla människor. Du har just det liv vi önskar varje katt. Massor av omtanke och kärlek och människor som förstår. Nosbuffar

    SvaraRadera