Vi har en sådan där minimänniska på besök just nu, som bor i gammelmattes del av huset med sin familj - så för säkerhets skull håller vi katter oss hemma hos matte. Conny försökte bli god vän med den där minimänniskan, men han sa att det inte gick... den klappades för all del vänligt, men så siktade den på ett oroväckande sätt in sig på hans svans samt ylade så att han fick ont i sina stora öron, så han drog sig snabbt tillbaka och rådde oss att hålla ett visst säkerhetsavstånd. Däremot har vi tagit oss en titt på figuren från kattburen, där vi känner oss säkra... t.o.m. Sixten och Assar lät nyfikenheten överkatta dem och kikade en stund på gästerna innan de drog sig tillbaka igen. Har man bara ett stadigt stålnät mellan sig och den där lilla ylmaskinen går det rätt bra... fast nog blir man öm i öronen, allt.
Har förresten noga övervakat matte idag, medan hon körde den där otrevliga bullermaskinen som äter gräs. Förstår inte varför hon inte överlåter den uppgiften på oss katter? Vi varken bullrar eller luktar illa. Men matte är ju så otålig... hon säger att om vi skulle sköta gräset, skulle det växa mycket fortare än vi kunde tugga av det. Hmpf!
Åh det är vad jag misstänkt om minimänniskor. Enligt Gustavs och Fjuttens vittnesmål och dina Dui & Decos så verkar de där minimänniskorna gå igenom olika stadier. Först ligger de tysta och sover mest. Sen siktar de efter våra svansar för att sen vara snälla och klappiga.
SvaraRaderaUndrar om det kan vara så det är med de där minisarna.
Stackars Conny. Tur att han inte blev döv och svanslös. Men det är som jag alltid jamat, tvåbeningar, både små och stora, är inte kloka.
SvaraRaderaConny tar verkligen sitt jobb som en god värd på allvar, klokt att dra sig tillbaka när minimänniskan närmar sig svansen och skriken ska vi inte tala om.. Tycker er idé om att ni ska fixa gräsmattan är utmärkt, förstår inte varför matte inte går med på det. Nosbuff
SvaraRaderaJa, Conny är bra både på att vara värdkatt och som säkerhetskatt - han tar alltid första stöten, och sedan meddelar han oss andra vad som är bäst att göra. Mycket tryggt!
SvaraRaderaNea, Imma jamar att hon har samma erfarenheter som du vad gäller minimänniskornas utveckling. De riktigt små är ofarliga, förutom när de skriker, men sedan kommer några år då man verkligen skall akta sig för att inte råka illa ut. Framåt sju-åtta-årsåldern blir de så väldigt trevliga att umgås med, för då har de lärt sig gosa och älskar mjuka djur...
Tass från Majsan.
Till skillnad från oss katter genomgår ju tvåbeningar olika stadier lite fram-och-tillbaka. Tvåbeningar är ju först ganska OK, sen blir de jobbiga för att sen, oftast, bli OK igen, medan vi katter bara blir trevligare och trevligare hela livet. Och det trots att vi startar från en hög nivå.
SvaraRadera