Matte

Jag har, för vilken gång i ordningen vet jag inte, fått frågan var jag står när det gäller TNR (trap, neuter and return) respektive No Kill-policyn... så nu tänkte jag reda ut det här en gång för alla.

Jag tycker att människor som engagerar sig på alla möjliga sätt för att rädda djurliv, inte minst tamdjur som hundar och katter, är beundransvärda. Det är också fantastiskt att dessa människor tänker ut olika sätt att göra det på, och TNR är en av de metoder som förhindrar att t.ex. katter förökar sig i hemlöst tillstånd och därmed ökar antalet lidande katter där ute. Katten är inget vilt djur - den är, i värsta fall, ett förvildat tamdjur. Och den klarar sig inte alls bra i hemlöshet utan drabbas av svält, sjukdomar, förfrysningsskador m.m. Allt vi människor kan göra för att minska lidande, skall vi givetvis också göra.

Men - och här kommer vi till det som tydligen inte kan accepteras av somliga av dessa kattkämpar - jag anser inte att en enda metod är den Enda Rätta Vägen och jag tycker inte om när katträddare ger sig på varandra med kritik, baktaleri, smutskastning eller avståndstagande för att man väljer att arbeta på ett annat sätt än dem. Inte heller anser jag att en enskild förening, organisation eller verksamhet har Sanningen med Stort S som sin personliga egendom och att alla andra, som kanske jobbar annorlunda, har Fel. Notera mina versaler - de är avsiktligt valda.

Ta "min" djurskyddsförening, t.ex. Vi använder inte TNR helt enkelt därför att vi inte har några kolonier inom vårt område - åtminstone inte i nuläget - och vi har inga som helst möjligheter att fånga in varenda katt som går lös, kolla om den har en ägare och i annat fall bekosta kastrering och sedan släppa ut den igen. Dessutom kräver TNR att man fortsätter att mata djuren, och hur gör man det när katterna inte lever i koloni utan är utspridda över milsvida områden? Så vi väljer en annan metod: vi försöker fånga in respektive ta hand om katter som vi får veta lider nöd, oavsett om de är hemlösa eller i vanvårdshem, ger dem plats i vårt djurhem och arbetar både hårt och dedicerat för att skaffa dem nya hem - s.k. för-alltid-hem. Och vi avlivar inga friska djur, även om de är skygga. Inte heller accepterar vi att länsstyrelser eller poliser skjuter hemlösa djur, utan vi försöker på alla sätt få dem att välja humana sätt att lösa eventuella problem som uppstår. Här är jourhemmen är oerhört viktig del av verksamheten: det är i hemmiljö som de skygga katterna bäst socialiseras, och det är till jourhemmen katterna kommer innan de sedan ges plats på djurhemmet.

När det gäller No Kill-policyn, avstår jag från beteckningen av en speciell anledning: jag anser inte att ett djur behandlas värdigt om det lever år ut och år in i en bur, hur mycket mat, vatten eller skydd mot oväder det än innebär. Jag är emot djur i djurparker och på cirkus, och jag är emot att katters burtillvaro permanentas. Sedan är jag inte kapabel att avgöra var gränsen går - men någonstans mellan två, tre år kanske? Dessutom, om man drar saker till sin spets skulle ett djurhem som låter katterna bo i burar år efter år för att de inte adopteras snart förvandlas till "kattförvarare" (jfr. "kattsamlare") och förhindras av en alltmer tilltagande platsbrist att hjälpa fler katter in från kylan. Jag menar inte att man skall avliva en katt för att hjälpa en annan, bara att djurhem inte är menade att bli permanenta hem för djur utan en trygg plats att vara på i väntan på en lösning av deras situation.

Att vi i "min" förening valt att inte gå ut och explicit låsa fast oss i speciella beteckningar som t.ex. TNR eller No Kill, betyder inte att vi tar avstånd från dessa utan bara att vi vill vara fria att använda olika metoder för olika djurs behov. Varje katt är en individ och skall bemötas som en sådan - och alla metoder passar inte alla djurs situation. Vi är också så illa tvungna att anpassa våra insatser efter vad vi klarar av.

Sammanfattningsvis är jag absolut motståndare till att djur avlivas annat än om de lider - och det lidandet skall ha konstaterats av en seriös veterinär, inte av skrivbordsnissar eller poliser utan reell utbildning i djuromsorgsfrågor. Jag är till 100% emot avskjutning som problemlösning (överhuvudtaget anser jag att det borde vara förbjudet att avliva tamdjur med vapen) och jag tror inte att det finns hopplösa fall - skygga katter kan definitivt bli trygga katter om de får den tid, respekt och förståelse de behöver. I de ytterligt få fall vi haft, där en katt efter lång tid och många olika försök till socialisering ändå inte gått att göra trygg nog för att fungera i ett vanligt hem, ser vi till att dessa individer får trygghet i form av värme, tak över huvudet, mat och vatten i t.ex. stall, ladugårdar och andra miljöer där de kan få fortsätta att vara lone rangers. Vi avlivar aldrig någonsin ett djur för att det inte blivit helt socialiserat, och vi har jourhem - och permanenta hem - som öppnar sina dörrar för katter som inte går att ta i, men som ändå förtjänar TLC (tender love and care). Det gör nämligen alla katter!

Ni som har följt mig och min mamma här i bloggen och på andra sätt under åren som gått, vet att vi i vårt hem har låtit skygga katter få ta den tid de behövt - åratal om så varit nödvändigt - för att sakta bli trygga. Men det är skillnad på att ge sådana katter (de få det handlar om) den möjligheten i ett hem och att försöka med samma sak i en bur!

Så jag är tacksam om jag slipper höra att vi inte är "äkta djurvänner", bara för att vi inte etiketterar oss själva eller det vi gör med speciella ord utan anpassar oss efter djurens individuella behov. Ett långt liv inom bl.a. föreningsliv och kyrkor har lärt mig att en etikett alltför ofta medför att det som inte passar in under rubriken hamnar utanför. Så kan inte jag arbeta i min strävan att hjälpa lidande och behövande djur. Just genom att jag inte bekänner mig till en viss metod, kan jag vara öppen för alla metoder som leder till goda resultat - och de resultaten har alltid samma mål: varje enskilt djurs bästa.