Matte

Det spännande med att få nya katter i huset är att lära känna dem. Katter är individer precis lika mycket som människor, och det tar tid att komma underfund med deras personligheter... man gör sig en bild av dem, men ju längre tiden går desto mer inser man att man tagit fel *skrattar*.

Både Jenny och Majsan är överviktiga och behöver gå ner i vikt, men det tror jag kommer av sig självt när de blir tuffare och rör sig friare i huset. Jenny upptäckte källaren igår och blev först förskräckt, men tog sedan mod till sig att gå ner och undersöka denna nya del av huset. Majsan upptäckte källartrappan idag, men tog bara ett par steg innan hon vände... hennes ansiktsuttryck var obetalbart: "Va'?!? Är huset ÄNNU större?!?"

Conny har tillbringat dagen i andra änden av huset (han älskar att sova nerkrupen bland gosedjuren i barnsängen vi har uppställd i ett av gästrummen där borta), medan Imma tar det lugnt och sover inrullad i mitt täcke. Majsan cirklar kring mig och gammelmatte och Jenny är mest i källaren - Gud vet att där finns mycket att undersöka! Kanske håller hon på att utbilda sig till nosolog? Vi behöver en ny sedan Aragorn gick bort, så det skulle passa bra...

Enda orosmolnet på klosterhimlen är att Majsan andas så tungt. Jag hoppas att det beror på hennes övervikt, för då går det snart över... hon liksom stönar när hon äter eller tvättar sig, och snarkar när hon sover. Får vi inte bukt med det, kommer jag dock att låta Olle (vår underbare veterinär) ta sig en titt på henne! Hennes hjärta låter bra, jag har lyssnat på det i stetoskop och hör inget oroväckande.

Båda flickorna är mycket mer pratsamma än husisar brukar vara - troligen katthemmets förtjänst. Särskilt Majsan pratar, både med oss och för sig själv, och hon har en härlig liten hes röst. Jenny pratar med oss när vi gosar. Och bägge katterna börjar spinna så fort man tar i dem!