Hittills har tre välskapta små söta Cornish Rexar sett dagens ljus i Västerås. Det är två cremefärgade och en som vi tror är svart/brunspotted (prickig)... och så här ser de små underverken ut:
Enligt uppfödaren Michelle mår alla, både mor och barn, mycket bra *lycklig*. Nu får vi se om det blir fler småttingar eller om Vera är klar med sitt barnafödande för den här gången. Och jag längtar redan efter att få träffa dem!
Inte undra på att du är "kattungesjuk".
SvaraRaderaVi kattulerar den nyblivna mamma Vera och önskar henne lycka till med de små liven :) Lite spinnande och se om det blir fler småttingar under natten.
Kram
/Julia
Ja, Skaparkatten skall veta att jag verkligen skulle vilja ha den lille prickige (den mörke i mitten)... det kräver all min styrka att avstå från honom! Men jag har inte råd, vi skall inte ha fler katter och Michelle (uppfödaren) behöver verkligen slantarna hon får för honom när det är dags för ungarna att flytta hemifrån... så jag får glädjas åt den person som får honom istället!
SvaraRaderaKram från sr. Carina, klosterkatternas tjänarinna.
Så söta. Fast när man vet att det finns alldeles, alldeles för många katter, har jag fortfarande lite svårt att förstå varför man ska föda upp katter. Även om det är "raskatter". Men det är min åsikt.
SvaraRaderaKära Kattson! Jag förstår hur du menar och håller i princip med dig... men just Cornish Rexarna är väldigt speciella, dels för att jag kan ha dem trots att jag är allergiker och dels för att de har en så ovanlig personlighet - de är "människoorienterade" på ett unikt sätt. Pälsvården är dessutom minimal, vilket hjälper den som är sjuklig och inte orkar med riktigt. Sedan tror jag, i slutänden, att raskattens popularitet beror på just att man kan få "precis vad man vill ha" utifrån väldigt olika behov - ungefär som med hundraserna. Bäst vore förstås att alla katters avel vore kontrollerad, även husisarnas!
RaderaKram från sr. Carina, klosterkatterna.
Såna små sötingar då. :)
SvaraRaderaNosgos