Matte

Idag pågår fullt kaos här hemma... puh! Jag tänkte testa att blogga från laptopen istället, eftersom jag ändå sitter och försöker sköta min gravt försenade korrespondens... och samtidigt kom jag på den geniala idén att öppna mellandörren så att djuren kan röra sig fritt i hela huset. Kanske borde jag ha satt citattecken kring ordet "geniala"? För just nu känns det som om jag befinner mig i ett hajstim och det cirklar djur omkring mig precis hela tiden. Sixten stryker sig mot mina ben och tigger kel, Belle kravlar som ett virus kring kroppen på mig och försöker ta sig innanför mina kläder, Rafael ligger tryckt mot mitt högerben och spinner och vill ha gos, Jenny klänger över hela mig och Philemon sitter i datorstolen och morrar åt Majsan samtidigt som han beklagar sig för mig att jag inte är där utan sitter i soffan. Får jag säga "puh" en gång till? Det är inte lätt att finnas till för sex individer samtidigt! Och samtidigt försöker jag med just det konststycket, för jag vill ju att de allihop skall känna sig älskade och uppmärksammade.

På det praktiska planet blir inte mycket gjort, trots att jag har en lång lista på "måsten" att ta itu med. Breven är bara en punkt på den listan... men det är den enda jag kan klara av sittande här i högen av gosiga djur.

Igår kväll avslutade jag läsningen av James Gleicks fantastiskt spännande bok "Chaos - making a new science", som handlar om kaosforskningen. I den berättas om den märkliga paradox vetenskapsmännen fastnade i under mitten av 1900-talet och framåt, då de försökte reda ut s.k. ickelinjära problem (d.v.s. ekvationer som inte gav förutsäg-bara resultat). Vad de så småningom kom fram till var att naturen kryllar av ickelinjära fenomen - allting i naturen, från trädens löv till våra egna hjärtan, självkopierar sig själv men hela tiden med en liten, liten differens som leder vidare istället för tillbaka till utgångspunkten. Fenomenet beror på att det inbyggt i systemet finns en s.k. "mystisk attraktor", d.v.s. ett läge dit systemet strävar att komma i närheten av utan att någonsin träffa prick. Gjorde det det, skulle nämligen processen antingen fastna i en evig loop eller helt avstanna - för att det skall bli utveckling måste det missa lite, lite grand varje gång. Och varför tar jag upp detta i en kattblogg? Jo, för det är precis så det ser ut här idag: alla djuren cirklar kring mig, som då utgör den "mystiska attraktorn", men de stillnar inte utan fortsätter att röra sig. De flyttar sig än hit, än dit, i jakten på det bästa sättet att fånga min uppmärksamhet... och det är det som skapar kaoset, samtidigt som det är ett ordnat system eftersom det hela tiden rör sig kring just mig. Hänger ni med? Kaos, men med ett mål. Vetenskap är ingenting som sker i laboratorier och bara sysselsätter professionella nördar i fysik och matematik - det sker mitt ibland oss och rör våra dagliga liv!