Philemon

Det är - som vanligt - synd om maj. Och den här gången beror det pau att jau är alldeles förjamat ensammen! Imma finns ju ente kvar här - jo, hun står i ena ask oppe pau ena hylla, men det är ente detsamma som när hun levde! Matte och hunden är nästan alltid borta om dagarna, för di åker till gammelmatte pau sjuka huset jämt och ständigt... och luddbollarna pau andra sidan dörren vill jau ente träffa mer än jau absolut måste. Så vau gör jau? Äder och souver, souver och äder... och tittar ud genom fönstren imellanåt. Det är JAMARTRIST!

Matte tar över tangenterna:

Philemon har rätt - det ÄR synd om honom just nu. Och jag är orolig över att han blir så ensam när jag tar Belle med mig och åker till Skövde varje dag för att vara hos mamma på sjukhuset. Att lämna Belle hemma tror jag inte löser problemet för hans del, och som han själv jamar är han måttligt förtjust i husisarna även om han och Majsan tolererar varandra riktigt bra numera. Dessutom vågar jag inte släppa ihop katterna när jag inte själv är med, eftersom killarna slåss... Philemon har ju redan gått igenom tre antibiotika-kurer efter att ha varit i slagsmål med Sixten.

Det svåra är att jag har lovat både mig själv och andra att inte ta in fler djur nu. Det är så viktigt att varje individ får tillräcklig uppmärksamhet, omsorg och kärlek och därför får de inte bli för många så att jag riskerar att inte hinna med var och en på rätt sätt. Men jag undrar om inte Philemon egentligen skulle behöva en rexkompis... rexar skall inte vara ensamma, de är oerhört sociala och behöver sällskap. Måste fundera på det här och prata med mamma... kanske en lösning tills vidare kunde vara att ta in bara Majsan hit medan jag själv är borta? Eller skulle hon bli ledsen om hon inte fick vara med sin egen grupp?