Majsan

Idag blev jag lite sur på matte... hon öppnade dörren till källaren, och som abbemissa känner jag mitt ansvar att kontrollera hela klostret när jag ges chansen, så jag tassade förstås dit ner och tog mig en ordentlig nosologisk inspektionsrunda i alla rummen - jo minsjam, vi har en stor källare här i huset! Och vad gör matte? Rantar efter mig och ylar "Majsan! Maaajsaaaan!" som om jag vore stendöv och dessutom dum nog att gå vilse *suckar djupt*. Dessutom VET hon ju att jag inte kan jama, eller rättare jamat, jag jamar väldigt tyst eftersom jag är så hes att det bara blir ett litet "..." när jag öppnar munnen - så varför skriker hon efter mig, när hon mycket väl vet att jag inte kan svara så att hon hör mig? Till sist fann jag för gott att helt enkelt sätta mig vid källardörren och vänta in henne... hm, hon måtte inte tro mig om mycket, när hon blev så uppjagad bara för att jag tog mig en runda där nere! *fnyser*

Annars börjar både hon och gammelmatte faktiskt äntligen att bete sig normalt igen, vilket vi katter har längtat efter. De stannar hemma och sysslar med vanliga saker som att laga mat och städa kattlådor och gosa med oss, istället för att resa land och rike runt eller störa djurlivet i skogarna här omkring. Inte har de dragit hem mer sådana där svampar heller... fast jag misstänker att det mest beror på att det inte finns plats för mer i den där konstiga torkställningen just nu. När de där fåniga små sega bitarna som inte smakar någonting vettigt alls har blivit små torra fnös, skall nämligen matte (enligt Philemon, som har lyssnat noga - och med de där jätteöronen han har, hör han jamarbra!) lägga dem i burkar och spara till Skaparkatten vete vad... och sedan kommer hon säkert hem med fler dumma svampar. Begrip meningen med det, den som kan!