Sixten

För en stund sedan satt jam och lyssnade medan gammelmatte jamade... eh, pratade i telefon med en jämnårig kompis (de har tydligen gått i skolan tillsammans) om hur gamla de är och att de när de var barn inte hade kunnat tänka sig att de skulle leva på 2000-talet. Själv funderade jag över hur det kommer sig att tvåbeningar funderar så mycket på framtiden... varför slösar de så mycket tid och möda på något som de inte kan veta något om? Önskningar kan och skall man ju ha, förstås - som att jag önskar mig fler hem åt hemlösa katter och en riktigt jamarbra djurskyddslag! - men att försöka föreställa sig hur det blir mångamånga år framåt verkar meningslöst. Nu lever vi katter inte lika länge som tvåbeningar, men i stället lever vi desto bättre under de år vi har på oss, tycker jam... kan det vara den avgörande skillnaden mellan oss? Det finns liksom inte så stora utrymmen för förbättringar - förutsatt att vi har tak över huvudet, är varma och mätta, menar jam! Medan tvåbeningar liksjam aldrig blir nöjda utan ständigt skall vidare på något märkligt sätt.

Fast matte säger att hon absolut vill leva som vi katter gör och helst bara ägna sig åt det viktigaste i livet. Alltså, tak över huvudet, varmt i huset och mat att äta... samt, förstås, en riktigt skön plats att sova på. Så för att vara tvåbening är hon inte så dum... hehe...