Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

söndag 30 maj 2010

Matte

I Sippos blogg hittade jag den här artikeln i Sydsvenskan om människans fascination för katten... och den fick mig att fundera på vad det är som gör mig till kattmänniska snarare än hundmänniska. Varför har jag valt att leva med katt istället för hund? Från början (d.v.s. när jag flyttade hemifrån) var valet allt annat än självklart - jag funderade länge på en dobermann, eftersom jag som ensamboende tjej ville ha kvar möjligheten att vistas fritt i skog och mark utan att vara rädd. Dessutom tycker jag att dobermannen är en oerhört vacker hund. Och hemifrån hade jag med mig större erfarenheter av hund än av katt. På sätt och vis var det min pälsdjursallergi som avgjorde... jag kunde inte ha vare sig hund eller katt p.g.a. den, tills jag upptäckte att jag tålde Cornish Rex. Och då blev det ju katt, förstås. Kort senare blev jag sjuk och insåg att Gud hade avgjort frågan till min hjälp... även när jag är som sjukast, klarar jag av att ta väl hand om mina katter - men en hund skulle jag ha behövt hjälp med, eftersom den måste få sina tre dagliga promenader (minst) för att inte bli sjuk, den också. Mina sjukdomar har begränsat mitt liv på många sätt - men de har aldrig lyckats hindra mig från att leva med katt! Och det är jag oändligen tacksam för.

En sak har Kristin Nord, författaren av Sydsvenskans artikel, glömt att ta upp. Hon skriver att kattutställningarna är en av få kontaktytor för kattmänniskor - men hon glömmer bort det Internet som går bortom sådant som t.ex. lolcats. Det Internet som åtminstone för min del är den allra största och viktigaste kontaktytan! Via chatter, bloggar och communities har jag kunna knyta kontakt med och få högt värderade vänner bland massor av kattmänniskor runt om i världen! Och återigen - mina sjukdomar hämmar mig på många sätt, men jag har alltid Internet och därför alltid möjligheten att umgås med andra. Och det gör jag. Särskilt med kattmänniskor!

Vad gör just kattmänniskor så speciella? En av de saker jag älskar är deras underfundiga humor. Många av dem jag värderar högst är kvinnor och män som blandar en djup och äkta kärlek till katten med varmhjärtad humor - en humor full av förmågan att se livet ur kattens synvinkel. Det är därför deras bloggar är så oerhört fascinerande att man besöker dem dagligen och ivrigt väntar på nästa inlägg...

PS. Angående min allergi... numera är den nästan helt borta - jag reagerar för det mesta bara på siameser (desto mer!) samt enstaka individer av normal-pälsade katter. Och jag tror att det beror på att jag har levt tillsammans med rexar i så många år och därmed gradvis utsatt mitt immunförsvar för kattens allergener. Cornish Rex har bara underull som behåring, och den är inte på långa vägar lika allergi-framkallande. Men givetvis är också Cornish Rex en katt från nostipp till svansspets, och mina elva års dagligt liv med Aragorn och Imma utgjorde nog ett slags behandling mot pälsdjursallergin i sin helhet. Numera tål jag både syrrans (två mix-coated retrivers) och min äldste brors (två bernersennen) hundar samt de flesta katter jag träffar hos vänner, i katthem och på utställningar. För att inte tala om mina egna pälsklingar här hemma: Imma lever fortfarande (tack, Gud!) och Conny är också Cornish Rex... men Majsan, Jenny och Sixten är normal-pälsade husisar och Assar är extremt långhårig! DS.

7 kommentarer:

  1. Det var intressant att läsa om din allergi som gått över, eller i varje fall starkt förbättrats, troligen för att du utsatt dig för just det du varit allergisk mot. Ska tipsa nästa tvåbening som vill göra sig av med sin katt p g a allergi om detta. Och visst är det många, många kattbloggare som har en alldeles underbar humor. Som du säger så bara väntar man på att det ska bli ett nytt avsnitt i bloggen. Jag tror att många kan hjälpa till att höja kattens status bara genom att skriva dessa läsvärda bloggr.

    SvaraRadera
  2. birgitta ericson30 maj 2010 15:11

    TACK Klosterkatternas matte för dina fina och tänkvärda funderingar. Jag är matte till Mozart och Vincent, som skickade länken till Sippo. Vi följer åtskilliga katters bloggar dagligen och är på gång att starta en egen blogg på WordPress.
    M & V är två fd kks-katter och de har mycket, som de vill tala om för andra bloggare.
    Även för mig betyder Internet otroligt mycket sedan jag blev änka (alldeles för tidigt)och mina två barn är utflugna.
    Kram till dig och dina missar.
    M & V:s matte

    SvaraRadera
  3. gammelmatte Gittan skriver på pladdermusens dator.
    Jag har ju följt dig hela tiden från den önskade dobermannen till idag och jag vet ju att om du hade dragit dig tillbaka med tanken att inte skaffa något sällskapsdjur så hade du inte kunnat utvecklas till den jättefina person som jag - och många med mig - tycker att du är! Jag ser ju också hur underbart förhållande du har till varenda katt eller hund (gäller även små barn) som du möter. Du har blivit en så varm och innerlig personlighet! En stor kram till dig min älskade dotter från din Mutti!

    SvaraRadera
  4. Visst var det en fin artikel! Men, som du så riktigt påpekar, kattvärlden på Internet är så mycket mer än skojiga kattbilder. Det är inte så många månader sedan jag upptäckte kattbloggarna. Nu tycker jag precis som du - man måste få sin dagliga dos av alla underbara katter och de fyndiga, tänkvärda eller kanske sorgliga texterna från deras människor. Vi borde kanske varningsmärka bloggarna - "beroendeframkallande"? ;) Hälsningar från Stationskatternas (Findus, ISak och Rasmus) matte.

    SvaraRadera
  5. Klosterkatternas blogg är en av de viktigaste för mig - ni har blivit vänner som berör...
    TassKram Wikki

    SvaraRadera
  6. Neas matte som skriver här.

    En katt är i stort sett redan fostrad från början. En hund måste man vara så strikt med för att hålla den i trim.

    Själv attraheras ja av Neas självklara majestät. Som att när någon kommer hem till oss sätter hon sig på byrån och väntar till besöket behagar komma och hälsa på henne! En hund hade kastat sig över en besökare och i värsta fall hoppat.

    Inte så att jag inte gillar hundar. Jag älskar hundar, men har svårt att se mig själv vara flockledare, så som en människa helst bör vara för sin hund.

    SvaraRadera
  7. Sixten och Pumas Matte: Jag var också mer vänd åt hund hållet innan och haft mkt tankar på att skaffa hund, men nu det senaste året har hundtankarna helt försvunnit. Det är katt som gäller för mig och katter kommer jag alltid älska, de har stöttat mig i livets svårigheter t ex när jag blev retad i skolan och så när mamma var sjuk så hade jag alltid en katt som tröstade på sitt sätt. Bloggarna är bara det senaste undret i kattvärlden, så roligt att läsa om alla olika katt personer och deras älsklingar.

    SvaraRadera