Matte

Medan Conny har gjort sin plikt som seker... förlåt, säkerhetskatt, har gammelmatte och jag varit oroliga för Rafael. I tre dagars tid, drygt, har han hostat så att kroppen rister på honom och jag har hållit stenhård koll på de varningstecken jag har lärt mig: färgen på tandköttet, hur ögonen ser ut, om pälsen tappar sin glans, om katten äter och dricker o.s.v. Rafael själv drog sig undan, blev dämpad och kräktes upp mat. I morse blev dock oron för stor - jag vill ju inte för allt i världen riskera någon av mina pälsklingars liv och hälsa! Varken gammelmatte eller jag hade sovit särskilt bra under natten... så tidigt i morse ringde jag Olle, vår veterinär, som sa att vi var välkomna in direkt. Det var bara att jaga rätt på Rafael, som fattat miss-tankar och gömt sig i övervåningen, och få in honom i en transportkorg... något som gick mycket lättare än vi någonsin hade vågat tänka oss... och ge sig av till Mariestad i den gnistrande kalla och soliga morgonen. Tänk, så vackert det är när rimfrosten täcker träden! Och väglaget var bra, så vi kom in på en dryg halvtimme.

Våran Olle är en fantastisk veterinär, det kan jag inte nog understryka! Hans handlag med Rafael var enastående - vår lille skyggis låg alldeles still och lät honom göra precis vad han ville, ta tempen, undersöka ögon, öron och mun o.s.v. Ett avslöjande symptom var att lillkillen visade sig vara kläggig i ena ögat - det måste ha kommit nu på morgonen, eftersom jag inte hade sett det...

Nå, Olle konstaterade så småningom att Rafael har en kraftig infektion i övre luftvägarna, som läker ut av sig själv. Det vi däremot måste räkna med är att varenda katt i reviret kommer att gå igenom det här i varierande grad, eftersom sjukdomen är mycket smittsam... men vad bryr vi oss om att vintern går till pyssel med förkylda katter, bara det inte handlar om vad vi befarade: en tumör, något som satt fast i Rafaels hals eller rentav hjärtsjukdom! Det var framför allt det sistnämnda som höll mig själv sömnlös, för jag vet ju att hosta är ett tecken på hjärtproblem hos katt...

När vi kom hem igen, var Rafael lugn och glad. Det är som om han fattat att vi bara ville honom väl - eller så blev han trygg av att se att han fick komma tillbaka hit? Resan t.o.r. Mariestad kanske var ett slags eldprov för honom - skulle han bli utslängd igen, eller hade han verkligen fått ett hem för livet?

Nu begriper jag varför Immas ena öga sedan ett par veckor blir lite rinnigt då och då... hon är naturligtvis också förkyld! Jag har hållit noggrann koll på det, gjort rent det vartefter och nog tänkt att hon är just förkyld, men inte känt samma oro eftersom hon är så pigg i övrigt och inte hostat eller så. Och jag tror att jag vet varför just Rafael blivit så sjuk... han är den enda av våra katter som inte är van vid att leva i en kattgrupp, så hans immunförsvar är förmodligen svagare (ur den synvinkeln).

PS. Olle var snäll och gav oss anstånd med räkningen, när vi sa att vi inte hade några pengar med oss. Så nu har vi tid på oss att få fram de 370 kronor som äventyret gick på... som sagt, han är fantastisk, vår veterinär! DS.