Imma

Då och då får matte nödrop från biskopen om att han behöver material till kyrkans tidning, och då sätter sig matte vid datorn och skriver och skriver och skriver... och den här gången tittar hon emellanåt på oss, så jag undrar om det inte kommer att handla om katter? Matte säger nämligen att vi katter är den bästa skolan i kristna ideal som existerar och att hon tror att det är därför som Skaparkatten har fyllt hennes liv med katter... vi lär henne saker som villkorslös kärlek, att ta ansvar för de små och svaga, att älska den som inte världen älskar och se förbi det yttre för att lära känna det inre i alla levande varelser. Vi lär henne också den gigantiska värdeskillnaden mellan det levande och det döda - jag har t.ex. råkat kissa ner och förstöra fem soffor för henne under våra 14 år tillsammans, och ändå älskar hon mig lika mycket! Den här nyaste, som är i skinn, har jag faktiskt inte kissat i en enda gång... den klöser jag sönder istället, men matte säger inte ett enda ont ord utan konstaterar bara att "soffor går att köpa nya, men någon ny Imma finner jag aldrig mer!" *kurrar*

Och det här är någonting som jag läser om i andra kattbloggar också - om tvåbeningar som inte blir arga, fastän deras katter klöser sönder eller slår i kras eller kissar på deras saker. De älskar sina katter mycket mer än sina döda ting, och det värmer ett katthjärta, kan ni tro! Och tänk, så mycket besvär många tvåbeningar gör sig för att hjälpa katter de inte ens känner... sitter ute i kylan och huttrar i väntan på att en fälla skall slå igen, vänder ut och in på sina plånböcker för att samla pengar till vård, avstår mängder av sin tid, sin ekonomi och sin bekvämlighet för oss små djur, som inte kan hjälpa oss själva... det är värt både Nobelpris och hederssvans många gånger om, tycker jag!