Imma

Om nu någon tror att livet här i klostret är lugnt och skönt... vänta ett tag, den inledningen har jag visst jamat förut här i bloggen *fnissar*. Men som jamat, lugnt är det sannerligen inte! Idag åkte matte till Kristinehamn för att lämna blod på sjukhuset - något hon gör med jämna mellanrum, så det är jag van vid - men så, när hon kommer hem, sätter hon sig med Philemon och mig och frågar rakt ut: "Vad skulle ni tycka om att vi tog hand om en akutkatt några veckor?"

Jam blev alldeles paff! En katt? Bara så där? Utan förvarning eller något? Då berättade matte om en katt uppifrån Värmland som blir avlivad om inte katthemmet i Kristinehamn kan ordna ett akuthem åt honom i några veckor medan de läker ut en kattsnuva på katthemmet, och att matte varit där efter blodgivningen och pratat om praktiska detaljer som kattsand, kattmat o.s.v. Katthemmet har lovat att stå för allt som behövs, så nu vill matte ha vårt tillstånd att låta killen flytta in i Sagges rum några veckor... jam, vad svarar man på det? Klart vi tar emot honom om alternativet är att han avlivas!

När det gäller gammelmatte, så mår hon tydligen inte alls särskilt bra just nu. Det matte framför allt oroar sig för är att gammelmatte är deprimerad och tror att "sanden rinner ut" för henne... det betyder, säger matte, att gammelmatte verkar tro att hon snart skall dö. Uschjam! *ryser* Så matte peppar gammelmatte så mycket hon orkar, och hon har mejlat ett nödrop till familjen om pengar till bensin m.m.... jag tror att matte känner sig väldigt kluven just nu, för hon vill vara hos gammelmatte men också hos oss katter.

Och nu undrar ni förstås varför hon väljer att ta emot en akutkatt mitt i allt detta? Jo, det skall jag jama till er, att matte mår bättre i själen om hon får syssla med något roligt när livet i övrigt är svårt. Och vad är roligare än att gosa katt?!?