Matte

Jag har börjat fundera på om Imma kanske mår lika bra av att ge blod som jag gör... för sedan provtagningen igår har hon varit pigg som en kattunge, är med överallt på ett sätt jag inte sett av på åtskilliga år och äter som en häst! Bestämd och pratsam är hon också, med mer hörbart spinnande och eftertryck i rösten när hon jamar. Inte kan det bara bero på den nya kosten och att njurprovet var bra?!? Det har ju bara gått ett ynka dygn, menar jag... så snabbt brukar inte förändringar ske. Men att hon mår bra gör mig förstås lycklig bortom ord!

Tyvärr är det inte lika bra med alla i reviret... sedan natten till igår ligger gammelmatte sjuk i vinterkräksjukan och är eländig i största allmänhet. Hon kräks och har täta diarréer, kan inte äta och inte ta sina mediciner, så jag försöker få i henne så mycket flytande jag kan - vatten, avslagen cola, filmjölk och te. Tvättmaskinen går för högvarv (ni förstår säkert vad jag menar, och jag skall inte gå in på detaljer), jag rengör och desinficerar badrummet om och om igen samt vädrar och håller huset varmt om vartannat. Idag la jag mig att vila en stund, när mamma sov gott, och slocknade som en drogad... så jag är nog lite trött just nu, misstänker jag. Men katterna mår bra, allihopa! Och när vädret är fint om dagarna står luckan till kattgården öppen, så att de kan gå ut och in som de vill själva. Det fungerar riktigt bra, trots att killarna då och då är i luven på varandra. Ja, inte alla... Rafael ansluter sig till oss tjejer i flocken och softar hellre än att vara ute i kattgården och gräla med de andra killarna *skrattar*.

Nu återstår att se om jag klarar mig undan den här sjukan, eller om det är min tur rätt som det är...