Imma

Att vara klosterkatt innebär att man lär sig nya - och ibland oväntade - saker varje dag. Man kan tro att det är enatassa att leva klosterliv, men så är det absolut inte här... det är liksom bara på ytan som dagarna ser likadana ut.

Idag hade vi besök av en sådan där som Linnsens matte är, ett kattnaulist eller vad det kallas. Och hon hade en fotograf med sig. Det annorlunda med den här kattnaulisten var att hon var rädd för katter... till och med för mig, som är så liten och timid... så vi fick snabbt lära oss att visa henne hänsyn och inte gå fram till henne, fast vi ville hälsa och gosa med henne. Matte förklarade att rädsla kan man inte rå på med förnuftet, så man måste visa respekt och förståelse när en tvåbening säger att den är rädd för oss - men nog var det svårt att låta bli, för man är ju abbemissa och en vänlig själ som vill umgås med gästerna.

Fotografen var dock inte rädd, utan tyckte att Philemon och jag såg spinnande ut - han hade aldrig träffat Cornish Rexar förut. Så han tog lite bilder på oss också, fast det ju egentligen var matte han skulle fotografera. Och vet ni, när han hade tagit bilder här i vardagsrummet och bilder nere i kapellet ville han att matte och han åkte ner till hamnen och tog lite bilder där också! Då hade matte prästskjortan på sig, och nere i kapellet hade hon de där väldigt, väldigt fina kläderna som hon bara har just där. I övrigt var hon klädd som vanligt i tröja och jeans. Så det blir många olika sorters bilder i den där artikeln, misstänker jag...

Kattnaulisten hade en speciell sak gemensam med matte, förresten - hon hade också migrän! Så hon blev allt tröttare under intermjaun, precis som matte var jamartrött när vi blivit ensamma igen. Hon riktigt stöp i säng, och Philemon och jag intog genast spinnläge intill henne så att hon inte skulle bli sjuk utan bara sova en stund.

Men det bästa av allt med den här dagen var, att kattnaulisten var intresserad av hur vi katter ser på klostertillvaron. Vi berättade för henne om Skaparkatten och när matte skulle svara på frågor om livet efter döden fick vi också berätta om Regnbågsbron. Hon såg ut att lyssna med jamarstora öron. Vi visade henne på en betongfigur vi har, som föreställer Skaparkatten och som mattes bonussyster har gjort, ni vet, hon som är konstnär. Det är hon som har gjort Ängelbrekt också, som står i kapellet.

Skaparkatten

Ängelbrekt med sin antenn, med vilken
han håller kontakt med Skaparkatten