Imma

Jam är lite darrig på tassarna fortfarande... men ett litet inlägg kanske jag kan tassa ner, så att ni ser att jag lever i alla fall *snörvel*. När man är så här gammal, tar man liksom ingenting för givet... men Skaparkatten jamar att det inte är dags för mig än, så jag hänger i och försöker göra matte till viljes genom att äta och dricka ordentligt. Hon säger att det är det enda hon önskar, att jag tar emot alla godbitarna av skinka, ost, filmjölk och annat som hon sätter framför nosen på mig - jam, igår åt jag t.o.m. två stycken ostkrokar, och de var mycket goda! Så smaksinnet är det lyckligtvis inte något fel på.

Det mest irriterande med kattsnuvan är det här nysandet och snörvlandet, för det får mig att känna mig oren. Jag jobbar mycket på att tvätta mig i ansiktet, särskilt om nosen och över ögonen, och matte hjälper mig med mjuka tygtussar som hon blöter i lite vatten. Medicinen är uschlig! Men den behöver jag bara ta i några dagar till, vilket jag är tacksjam för.

Så här såg jag ut i förrgår:

Ni ser hur ögonen rann... uschjam!

Men så här ser jag ut idag:

Den där fåniga blå saken är en lampa, förresten

Och på jam om foton, så måste jag få visa vilken rolig bild matte tog av Philemon idag - tack för den, det gapskrattet kan jam leva länge på! De säger ju att ett gott skratt förlänger livet... *fnissar*

Sist, men inte minst, undrar jag en sak... hur tänkte Skaparkatten när denne gav hunden det där läskigt gnisslande gnyendet som Belle presterar varje gång matte inte har tid med henne? Matte säger att det gör henne galen, och jag instämmer till fullo - det riktigt skär i ens stackars öron!