Matte lånar bloggen

Idag har jag fått missarnas tillstånd att skriva här i bloggen - själva har de inte tid, eftersom solen skiner in genom alla fönster och de försöker få i sig så mycket D-vitamin de hinner. Faktum är att dagen har varit ljuvlig, så gammelmatte och jag har planterat fina blommande påskliljor i gjutjärnsurnorna på handikapprampen och satt fjädrar i körsbärs-busken nedanför rampen, betalat katt-TV-licensen och promenerat i Scoutskogen med Belle. Där fanns massor av blåsippor! Så vi har också fått i oss nyttiga D-vitaminer idag.

Men givetvis är det Robin ni är nyfikna på, inte sant? *skrattar* Nu är det så att Philemon har slagit ihjäl min digitalkamera genom att sopa ner den på golvet... det är så han påkallar min uppmärksamhet när torrisarna är slut i skålen, och ju dyrare pryl han har ner desto mer nöjd ser han ut. Men Belles originalmatte (tillika Robins uppfödare) har sagt att jag kan få en kamera av henne, och eftersom vi skall träffa henne på torsdag - jag skall till Stockholm i ett kyrkligt ärende och Belle får följa med, så vi skall hälsa på hos Michelle på vägen hem - kan jag snart serva er med nytagna bilder på vår nyaste lille klosterkatt. Till dess får ni nöja er med en bild tagen av Michelle:

Som ni kanske redan har uppsnappat, är Robin ett namn som den här sötnosen har fått här hos oss. Tidigare kallades han Spökis, men varken gammelmatte eller jag tyckte att det passade honom... och eftersom vi ville ha ett lika rart som tufft namn, som även anspelade på att han är röd, fick det bli Robin. Och han lystrar faktiskt till det! Rätt häftigt efter bara några dagar, tycker jag...

Hittills har hans anpassning till livet här gått fantastiskt bra, kan jag berätta. Robin är inte alls så nervös som jag trodde, utan en kavat liten kille (ja, han är lika liten i kroppen som Imma var, fast han är tre år gammal) med gott självförtroende. Han påminner så mycket om Rufus, som lugnt utgick ifrån att alla ville vara vän med honom! Så Philemon väser alltmer sällan, de har tassats ett par gånger men slåss aldrig, och Robin visar tydligt att det är helt okej för honom att Philemon bestämmer i reviret. Han backar och viker undan, låter alltid Philemon få sin vilja fram, men visar ingen rädsla och är snart på gång igen... precis som Rufus, som följde Aragorn i hälarna som ett fan följer sin idol. Jag är övertygad om att de snart sover tillsammans!