Matte

Sedan husisarna lärde känna Robin, har det blivit lugnare i huset. Förut var det då och då stridigheter mellan särskilt Philemon och Sixten (d.v.s. Sixten attackerade Philemon)... men numera är det liksom ingen som slåss med någon, utan det mesta man hör är väsningar vid något enstaka tillfälle. Tänk att en ny medlem i gruppen kan utgöra en så positiv skillnad! Särskilt när det rör sig om en liten rexkille... jag menar, ytterligare en kille och dessutom en rex - Philemon har ju varit lite som "katten bland hermelinerna" eller hur jag skall uttrycka det.

Robin har tagit oss alla med storm, får man nog påstå! Igår när jag duschade kom han oförskräckt in i duschen och brydde sig inte det minsta om att det var blött - han hoppade bara upp på mammas duschstol, satte sig tillrätta och studerade mig som om han var omåttligt intresserad av hur duschar fungerar. Det fick mig att minnas hur intresserad av vattenkranar Aragorn var - fast han skulle aldrig ha tagit risken att bli blöt, medan Robin inte verkade bry sig om att det stänkte på honom. Jag undrar om han kommer att göra mig sällskap i badet när jag får ordning på badkaret? Imma brukade ligga på min bröst-korg medan badkaret fylldes med vatten (jag satte alltid igång kranen och sedan låg jag där och läste medan vattnet fylldes på) och hon väntade alltid med att hoppa ur karet till vattnet hotade nå henne... men blöt ville hon absolut inte bli. Kanske jag äntligen har fått den där katten jag önskade mig, som tycker om att bada?!? Det vore hur häftigt som helst.

Innan jag slutar, måste jag få berätta om vad som hände häromdagen. Jag hade skjutsat mamma till vårdcentrum i Gullspång, och vi hann inte tillbaka hem innan hemtjänstens personal skulle komma och städa (vilket de gör var tredje vecka) - så vi hade kommit överens med dem om att de kunde gå in ändå. Så kommer vi hem, där finns ingen hem-tjänstbil... men Jenny sitter nedanför yttertrappan och väntar på oss! Vi har skyltar sitter på alla dörrar om att katterna inte får släppas ut och vi har "uppfostrat" alla som besöker oss att noga se till att ingen katt slinker ut... men visst måste det hända någon gång, det räcker ju bara med en sekunds uppmärksamhet åt ett annat håll, och nu hade Jenny - som är en snabb rackare! - passat på. Just det förvånade mig alltså inte så mycket... men vad som förvånade mig var att Jenny inte tog chansen att ge sig ut på upptäcktsfärd, utan snällt väntade precis utanför dörren! Hon trivs uppenbarligen hos oss *ler stort*.