Ja, mina vänner... nu sitter jag här, fylld av blandade känslor, och skall berätta hur veterinärbesöket gick. Och den första frågan som inställer sig är förstås: hur kan en så liten kropp som Immas prestera sådana enorma röstvolymer?!? Hon VRÅLADE sig hela vägen in till Mariestad, 3,5 mils resa (enkel väg) och jag räknade att det gick som allra mest 3 sekunder mellan varje illvrål. Så när vi var framme, vibrerade nog hela bilen... puh! Sedan protesterade hon tyst men bestämt mot att bli fasthållen och stucken, förstås... men efteråt var hon lugn, berättade bara någon gång emellanåt att hon fortfarande existerade och att jag minsann inte skulle tro att det hade upphört att vara synd om henne. Hon hade ju ett ordentligt bandage på tassen som bevis för det övervåld hon blivit utsatt för! Men njurprovet visade att hennes värden är stabila... och det var vad matte behövde höra. Vad Imma med all sannolikhet slog dövörat till var rådet att i fortsättningen bara ge henne torrfoder (Royal Canin Renal) och ingen blötmat... nåja, lite kokt fisk lär det nog serveras även i framtiden, även om det kanske inte blir så ofta.
Conny var lugn och stabil hela resan in, tyst och nyfiken. Han är ju katten som gillar att åka bil! Även inne hos hjärtspecialisten (Lennart Nilsfors heter han, och jag fick stort förtroende för honom redan från början) var han lugn... fast jag fick hälla ut honom ur transportkorgen, för han ville inte kliva ur frivilligt. Scanningen gick bra - Conny fick ligga på sidan och jag höll i hans tassar medan specialisten scannade hans hjärta och förklarade vad det var vi såg på skärmen, vad värdena betydde o.s.v. Det var här de tråkiga beskeden började radda upp sig... tydligen är Connys hjärta mer än tre gånger så stort som det borde vara och förtjockningen av hjärtmuskulaturen är betydande. Den fjärdedels Tenormin (blodtryckssänkande) han får varje kväll räcker inte alls till längre, utan nu skall han dessutom få Fortekor Vet (en ACE-hämmare) och Trombyl (blodförtunnande, för att förebygga blodproppar)... och så småningom, när symptomen börjar visa sig, även Furix (vätskedrivande). Utsikterna är dåliga... det allra mesta han vågade gissa på var max tre år till, men han sa att man aldrig vet och att jag måste förbereda mig på att Conny kan falla död ner när som helst. Och när det händer, går det fort. Det finns inget att göra - allt man kan åstadkomma med medicinerna är att blodet flyter lättare genom det allt trängre hjärtat och att inte blodproppar uppstår. Med tiden kommer något ändå att hända, för HCM går varken att bota eller att stoppa utvecklingen på... *suckar djupt*
Nu måste jag smälta detta i lugn och ro. Det positiva är att Conny inte har några som helst symptom utan är en aktiv och glad kisse - så jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får de där tre åren tillsammans, innan han ger sig iväg över Regnbågsbron! Och jag visste ju att han aldrig blir en gammal katt... det perspektiv jag måste hålla är att det inte handlar om kvantitet utan kvalitet och att Conny skall få vara en lycklig katt den tid han har utmätt åt sig!
PS. Gammelmattes röntgen av rygg och höfter gick bra, men hon fick förstås inga besked utan får vänta på att läkaren hör av sig. DS.
PS igen. Gissa två katter och en matte som tänker sova middag nu? DS.
Vad bra att Immas värden var bra och stabila, Lennart Nilsfors är även Beatas hjärtspecialist som första gången sa, max 2 år, och det var 2007, sedan har canceroperation tillkommit 2008, och dåliga njurar efter det, så gör som vi, ta det en dag i sänder, vi kan ändå inte göra något, Beata har ju mot alla odds klarat 3 år, lillskruttan, och är ju dessutom blind, men äter dessa uppräknade mediciner, inte med glädje, kan jag tala om, utan stort motstånd, men jag är större. så njut av tiden ni har tillsammans med Conny, önskar så att prognosen varit bättre
SvaraRaderaKanske Imma och Sisko borde prova att sjunga duett nån gång :-) Hon kan också låta hemskt högt ibland - och är inte Rexarna lite släkt med siameser/ orientaler, som ju lär ska vara väldigt högljudda!
SvaraRaderaSkönt med Immas värden i alla fall, njurarna kan ju vara krångliga, men med rätt kost kan man åtminstone hålla bra balans rätt länge. Med Twister gick det sedan rätt fort när det började gå neråt, men före det så mådde han länge bra och var världens gullekatt:-)
Stackars er och Conny med alla meducinerna och den tråkiga prognosen:-( Jag förstår att det är mycket att smälta, men det viktigaste är, som du säger, att Conny mår bra nu och att han får ha det så bra det går så länge han finns. Många spinnbuffar till er allihop!
Jag tycker det är helt fantastiskt fint att ni ger Conny en sån chans att få leva i glädje den tid han har kvar. När jag för många år sedan fick veta att min katt Elvis var döende i leukemi, så beslutade jag att han skulle få somna in.
SvaraRaderaSom jag såg det så var det ingen idé att plåga honom med operation, eftersom det ändå aldrig gick att bota och skulle en dag komma tillbaka igen. Nu i efterhand så förstår jag att det kanske var förhastat.
Sådär illvrålig är Puma också, han tar i med hela sitt vokabulär när man sätter honom i en bil. Trombyl är väll egentligen en människomedicin, tror gammelhusse har ngt sådant för han hade hjärtproblem ett tag. Vi hoppas och håller såklart tassarna för att Conny får vara kvar på denna sidan regnbågsbron så länge som bara är möjligt. Matte hälsar att hon kände igen namnet på den där hjärtspecialisten så vi hoppas han gjort ett bra jobb.
SvaraRaderaSkönt att det var ok med Imma även om det inte blir någon blötmat. Vilket jobbigt besked med Conny, hoppas verkligen att han får tre år med er och ni med honom. Så fankattiska som ni är så går det säkert.Gäller ju att ta vara på varje minut. Nosbuff
SvaraRaderaTrombyl äter matte också efter sin stroke, hennes piller är små hjärtfomade, jättesöta! Vi håller tassar och tummar för att Conny ska få vara kvar så länge som möjligt hos er.
SvaraRaderaMjauis
Det var hemskt tråkigt att läsa om Conny. Hoppas bara han får stanna så länge det bara går.
SvaraRaderaNosgos och tröstspinn.
Tack, allihop, för er medkänsla! Och Maggan, tusen tack för det hopp du ingjuter i oss! Lilla Beata är en kämpe, det vet jag, och om hon kan utmana sjukdomen så borde Conny också kunna det.
SvaraRaderaPeter, du skall inte känna att du gjorde fel när det gällde Elvis! Leukemi är en svår sjukdom och operationer är alltid riskfyllda. Dessutom måste det vara en helt annan sak för en katt att behöva ha kramper m.m. än detta med HCM... Conny har ännu inga symptom, och som hans sjukdom fungerar kommer han inte att hinna lida - en dag tar det bara tvärstopp. Det är främst detta som styr mitt val... huruvida katten lider eller inte.
Puma, Sixten och ni andra: Ja, medicinerna är "människomediciner" också. HCM är faktiskt en av de absolut vanligaste hjärtsjukdomarna hos människa, fast då kallas det hjärthypertrofi, tror jag. Gammelhusse åt både Trombyl, Furix och Tenormin (fast i form av Atenolol) efter sin massiva hjärtinfarkt 2003... och det gläder mig att veta att tabletterna är små, eftersom jag nu måste få i stackars Conny fyra stycken varje kväll!
Stor kram till er alla och nospussar till katterna från sr. Carina, klosterkatternas matte.
Koko och Sisko, Cornish Rex är faktiskt en spontan-mutation av vanlig huskatt... det är väldigt förvånande när man ser dem, för de ser verkligen ut att vara nära släkt med orientaler m.fl. med sina smala kroppar och långa nosar. Och som personlighet är de också mycket lika siameserna - oerhört sociala, pratsamma och envisa. Man brukar säga att Cornish Rex är "hälften katt, hälften hund" *skrattar*.
SvaraRaderaKram/nospuss från sr. Carina.
Även om man vet att ens katt har dåliga odds, känns det alltid svårt att få det bekräftat på nåt sätt. Nu är katter ibland lite mystiska. De följer inte alls prognoserna många gånger. Att ha som måttstock att katten inte ska lida måste vara det man grundar sina beslut på. Och som du så klokt säger: kvalitet måste gå före kvantitet. Att veta att ens lilla katt har haft ett bra liv den dag den går över Regnbågsbron är en, visserligen liten, men dock tröst. Jag tror vi får läsa Connys bloggar flera år till och det ska bli spännande!
SvaraRaderaJa vill bara jama att ja inte e dö än å om ja får besstäma så blir ja'nte dö på jättelänge än heller! Ja känner mej inte schuk de minstaste... å förrexten, e de inte bra å ha ett stort hjärta? Då kan ja elska fler å pussas å knäppa tassarna för. Matte säjer att vi som bor i klosster måste va bra på å förstå hur annra har de, å att om vi drabbas av lidande så e're för å förstå bättre hur annra har de. Sen när vi komer te himlen blir vi belönade för vi va så tappra å snälla å omtänksamma, för sånt gillar Skaparkatten, säjer matte. Men ja tenker inte dö än, som jamat! Ja måste ju hålla Imma sällskap å gosa me massor av tvåbeningar å vakta huse å allt...
SvaraRaderaTass från Conny, sekerhetskatt me stort hjärta.
Mjau, kära vänner, jag tror inte alltid att det finns något exakt "syfte" med sjukdom och lidande - det bara händer... Men jag håller med er om att det ändå är klokt att lära sig något av det, och att ett ödmjukt förhållningssätt till livet gör det värt att leva också, till fullo!
SvaraRaderajag tror att SkaparKatten gett Conny ett "gott hjärta" helt enkelt - och sådana kan ta sig uttryck på olika sätt.
Om vår livstids längd vet vi inget själva, och det kanske bara är bra. Den dagen som SkaparKatten kallar "Kom till mig!" så måste man gå, det är bara så. Det gäller att ha levt väl fram till dess, vilket jag vet att Conny och alla Klosterkatterna har lyckan att göra. Men ibland stämmer inte veterinärens diagnos med SkaparKattens vilja, och det kan bli som med gammelkatten Semlan på Landet som fick "högst något år till" - det var 1995... Hon lever kattpensionärens lyckliga liv idag och funderar inte alls på att avbryta det!
NosPuss Wikki
Glädjande att Immas värden var bra. Tungt besked om Conny, men som vi läst flera gånger ovan så är Conny en pigg och nöjd kisse idag och det är det som räknas. *kurr*
SvaraRaderaHej, förstår att ni är ledsna. Vill bara tala om att min Pyssling som är 5år har samma sjukdom som Conny. Han får 1/2 Fortekor varje kväll och 1/2 Trombyl var tredje kväll, det har han fått i nästan 2 år nu och mår fortfarande bra. Så ge inte upp, Conny kan ha många år kvar!
SvaraRaderaTack för de trösterika orden. Hoppas att medicinerna ger Conny många - kanske rent av maximalt tilltagen tid!
SvaraRaderaDet är tunga besked att ta emot, att veta att det kommer att hända men inte när. Det går inte att förbereda sig, bara ta en dag i taget och glädjas åt de fina stunder man får tillsammans. Hoppas Conny får fortsätta vara en pigg och glad kisse länge till.
SvaraRaderaKram!