Sixten

Jag minns inte om jag har bloggat förut... *fundilerar*... men idag föreslog Imma att jag skulle skriva lite om vad jag tänker på... fast jag tycker att det är svårt att tassa ner mina tankar, måste jag jama. Mina tankar låter sig inte fångas så där, de surrar omkring lite som de vill i huvudet. Men visst tänker jag. På mycket. Jam, på allt möjligt, faktiskt.

Matte har ordnat med flera öppna fönster till oss, som vi inte kan fastna i och där det sitter myggfönster, men som låter oss känna solskenet och dofterna utifrån. Vid ett av de där fönstren sitter jag och nosar på världen och tänker på hur annorlunda livet har blivit mot vad jag trodde när jag var liten. Assar och jag och våra syskon föddes under ett skjul utanför Karlskoga och vi var rädda för precis allting, vill jag minnas... mycket var nog förstås mammas varningar, särskilt för tvåbeningar, men vi var också rädda för att allting utanför skjulet var så stort och vi var så små. Det jamade jag faktiskt med gammelmatte om för en tid sedan, och då berättade hon något mycket märkligt: tvåbeningar känner precis likadant! De tycker också att världen är stor och de själva små... det har jag tänkt mycket på sedan dess, för jag tycker ju att tvåbeningar är jättestora i jämförelse med oss katter och tassen på hjärtat, är det inte så att det mesta i världen är påhittat av tvåbeningarna själva? Det är när jag tänker på det som det blir extra krångligt, för det måste ju betyda att tvåbeningarna är rädda för sig själva... eller tänker jag helt fel nu?

En sak har jag i alla fall lärt mig: alla tvåbeningar är inte farliga. De vi bor hos nu är mycket snälla mot oss och verkar tycka att vi är det viktigaste i deras liv... och det stämmer ju inte alls med mammas varningar där under skjulet! Assar vågar inte riktigt lita på matte och gammelmatte än, men han försöker verkligen och jag gör så gott jag kan för att hjälpa honom. Jag minns hur lätt jag blev om hjärtat den där speciella stunden då jag plötsligt förstod att matte och gammelmatte älskar mig! Den stunden bär jag alltid i hjärtat, och det är det jag vill att Assar också får uppleva. Och om det nu är så att tvåbeningarna själva känner sig små, behöver vi kanske inte vara så rädda för dem, vi katter?