Matte

Den senaste tiden har verkligen prövat husisarnas nerver, tyvärr. Först röjde vi ur gammelmattes sovrum (och belamrade resten av bottenvåningen, eftersom vi inte orkade bära sakerna nedför trappan till källaren), sedan kom tassverkar'n och hjälpte oss att bära ner saker i källaren, så rasade ett gäng in och la nytt golv i gammelmattes sovrum, vartefter nästa gäng kom och målade därinne samt byggde om i köket... och igår var tassverkar'n tillbaka för att hjälpa oss att städa upp m.m. Stackars husisar!

Igår fick de dock sin belöning - gammelmatte flyttade hem och sov för första gången i sitt nya sovrum! Omgiven av trötta, men lyckliga husisar som spann och mjölktrampade och mådde gott. Det var en glad familj som somnade i en enda hög... och nu skall det inte bli mer stök, för resten av donandet handlar om småsaker.

Kan berätta att Rafaels päls är ljuvlig - kort, supermjuk och mycket vacker! Och vi har beslutat att låta honom förbli korthårig, eftersom vi misstänker att det är något fel på hans päls... två gånger har den växt till strävt, hårt pansar och plågat honom istället för att skydda. Sedan vi lät raka honom har han varit mycket glad, sköter sin hygien perfekt och kommer betydligt bättre överens med de andra i gruppen eftersom han inte längre luktar illa... en win-win-situation, med andra ord.

Jenny och Majsan har hela tiden varit riktiga gostroll, men på sistone är de som kattungar... Jenny rentav flyter ut som en amöba i ens famn när man gosar med henne, och igår låg Majsan utsträckt över mina ben i nästan en timme och bara spann. Och när Majsan spinner, så räcker det för hela kattgruppen! Hon låter som en traktor, brummar högt och ljudligt *ler stort*.

Sixten har, som gammelmatte väl redan berättat, vuxit till sig ordentligt och blivit en värdig herre. Han är större än Jenny nu, så Mutti - som har lite svårt att se skillnad på dem på håll (d.v.s. när hon inte ser deras ansikten) - känner igen honom på storleken. Assar däremot förblir en livsglad unge, vars liv består av lek - ju livligare, dess bättre! Och ni skulle ha sett honom igår kväll, när han tronade som ett lejon mitt i gammelmattes säng i det nya rummet... han är magnifik i sin yviga päls, som är så tunn att solen lyser rakt igenom den när han sitter i ett fönster.

För Imma och Philemon fortsätter anpassningen att gå fram och tillbaka. När de inte tänker på det, kan de ligga intill varandra eller äta ur samma skål... men så slår det dem plötsligt vad de håller på med och Imma börjar småmorra, samtidigt som Philemon försöker komma åt att sätta en tass på hennes huvud. Han jagar henne också genom rummen när han kan, och Imma ser ut att vara rädd för honom... bara för att vända och smyga efter honom när han har tröttnat och går iväg. Jaja, de barna, de barna...!