Imma

Idag har jag fått jobba jamarhårt med att trösta matte, som varit deppigare än vanligt. Det finns en sak som skrämmer henne, nämligen... att vara utan pengar till mat åt oss katter och rätt sorts mat för gammelmatte. Och nu är det rätt många dagar kvar till pensionen *räknar på klorna* som vi måste klara, säger matte. Hon tror att hon är en dålig matte om vi inte får det allra bästa hela tiden... men jag har jamat att det inte är sådant som räknas, utan att hon försöker sitt bästa. Och det gör hon ju alltid!

Sedan blev matte ännu ledsnare när det visade sig att vi inte kan få någon kattvakt så att hon och gammelmatte kan resa till Skåne som de hade tänkt. Men då blev jag tvungen att jama ifrån på skarpen, för hur var det nu med att lita på Skaparkatten (Gud)? Om det är meningen att det skall bli någon resa, så blir det en resa, förklarade jag så kattagogiskt jag kunde... då hittar vi någon som kan tänka sig att bo här hos oss de där fem dagarna och ta väl tass... förlåt, hand om sju katter (inklusive deras sandlådor). Sagge behöver kattvakten inte oroa sig för, för hans husse ordnar permission de dagarna och tar hem grabben till deras revir, har han lovat. Och hittar vi ingen kattvakt, så är det någon mening med att mattarna blir kvar här hemma.

Till sist stod jag inte längre ut med mattes hängighet utan skickade ut henne att klippa gräsmattorna. Sådant får henne alltid på gott humör igen! Och nu klipper hon och klipper och klipper... jag misstänker starkt att hon inte kommer in igen förrän hon har klippt hela trädgården och säkert donat med lite annat också, tills myggen blir för eländiga.

Och sedan skall vi gosa!