Matte

Den soliga söndagen den 12 juli 1998 hade mina föräldrar och jag picknick ute på Djurö i Stockholms skärgård. Mamma (gammelmatte) hade köpt en veckotidning vars stora huvudartikel var "Det finns en katt för alla"... och efter att ha läst den, visade hon mig på ett foto av en lockig, svart, fladdermusliknande varelse och sa "titta Kicki, den här katten kan man tydligen klara fast man är allergiker". Jag tittade på bilden och tänkte "ja, det är ju en katt i alla fall"...

Dagen efter, på min lunch, ringde jag SVERAK och frågade om den där rasen, Cornish Rex. De gav mig telefonnumret till rasklubben ArtDeCo:s ordförande Marie-Ann Strand och på kvällen ringde jag henne hemifrån. Vi pratade nog i nästan två timmar... och hela tiden hörde jag en katt jama högljutt i bakgrunden... det var Decima som en halvtimme efter vårt telefonsamtal började föda fram fem ljuvliga rexungar, varav Imma var nummer två och Aragorn nummer tre i kullen.

Marie-Ann hade givit mig telefonnumret till en tjej i Stockholm som hade rexar och som gärna lät mig testa min allergi på dem. Henne spenderade jag tre timmar hos, och efteråt svävade jag som på moln - jag hade inte blivit allergisk! Samma kväll ringde jag Marie-Ann igen och bokade en hane, och jag bad henne att välja en som var trygg eftersom han skulle bli ensam hemma om dagarna (jag arbetade heltid). "Var inte orolig" svarade hon "den här är trygg så det räcker för hela kullen".

När ungarna var åtta veckor gamla, åkte jag och besökte dem i Kolbäck. Det blev en underbar eftermiddag - jag låg på golvet och lät ungarna klättra och klänga på mig hur mycket de ville. Och rexar är rexar - de älskar människor!

Aragorn var förstås ljuvlig... men den som verkligen sökte mitt sällskap var en liten söt blåsköldpadda. "Hon är tingad" förklarade Marie-Ann. "Hon skall bli avelshona".

Två veckor senare togs det här fotot av hela kullen, med Aragorn och Imma längst till vänster:

Det var ungefär samtidigt med det, som Marie-Ann ringde upp mig och frågade om jag kunde tänka mig att ta två kattungar istället för en. "Det har jag inte råd med" svarade jag ledset. "Du får henne" sa Marie-Ann. "De som skulle ta henne har bestämt sig för att vänta på nästa kull". Vilken katt det var? Den lilla blåsköldpaddan! Hon hade visat sig vara polydaktyl, d.v.s. ha för många tår på bakfötterna, och sådana får inte användas i avel...

Den 26 september 1998, när Aragorn och Imma var 13 veckor gamla, flyttade de in i mitt hem och gjorde såväl det som mitt hjärta till sitt revir. Jag älskade dem från första stund, men bävade också för ansvaret... skulle jag ensam ta tillräckligt väl hand om dessa småttingar?!? Jag som knappt hade någon kattvana!

Men de lärde mig, och Skaparkatten höll sin tass över oss, och åren gick. Fantastiska år, som snabbt fick mig att glömma hur det varit att leva utan katt. Aragorn och Imma blev min familj, mina barn, mina livskamrater... och ni som följt vårt bloggande (som startade hösten 2003) vet hur mycket roligt vi haft tillsammans!

Aragorn blev 11 år - han dog på sin födelsedag (d.v.s. idag för tre år sedan) 2009 av njurkollaps. Det sliter fortfarande i hjärtat, och jag kommer aldrig att glömma honom för han var en underbar, underbar, underbar katt! I samma veva upptäcktes det att Immas njurvärden var på tok för höga, vilket fick mig att inse att alltsammans var mitt fel - jag hade gett dem billiga torrfoder med för hög salthalt. Fr.o.m. den dagen kommer ingenting annat än Royal Canin in i detta hem, Imma sattes på sträng njurdiet och testas sedan dess en gång i halvåret med goda resultat. Gud vare tack att jag fick rätta till mitt misstag åtminstone med henne! Ord kan inte beskriva hur lycklig jag är över det...

Idag fyller Imma, eller S*Nattsmygarn Imma Lolita Pop som hon egentligen heter, 14 år. Cornish Rexar blir sällan lika gamla som t.ex. huskatter, även om det givetvis finns undantag (jag känner t.ex. en vacker röd kille i Motala som heter Charlie och som är 16 år!) och hon är mitt centrum i livet, luften jag andas, min vackerunge:

Grattis, min pälskling, på din stora dag!!!

PS. Ända sedan 1998 har Marie-Ann och jag varit goda vänner, och numera är jag vän också med hennes dotter Michelle och maken Håkan. Och jag kommer aldrig mer att vilja leva utan minst en Cornish Rex intill mig... de är underbara katter!

Kullsyskonen då, vad hände med dem? Lollipop (den rödvita hanen) blev avelshane i Skåne, och Lambada (svartsköldpaddan) blev avelshona i Stockholm samt sopade banan med sina konkurrenter på varenda utställning hon deltog i. Den enda jag inte vet något om är Lirico, den andre svarte hanen... Marie-Ann tappade kontakten med de som köpte honom, synd nog.

Tidningen har jag kvar! DS.