Matte

Den sagolika historien om katten vi fångade i söndags har tagit en tråkig vändning... idag blev vi uppringda och sedan besökta av en ilsken grannfamilj till den fastighet där fällan står, och de påstår att vi har stulit deras katt. Katten är enligt dem mycket lik den vi fångade i fällan, men familjen påstår att vi har tagit den ute på gräsmattan - inte i fälla - och att vi inte hade rätt att gå in på andras tomter. De säger att de haft katten, en hane, i 14 år och att de saknade honom i söndags... och det är just detta som gör mig så förbryllad, för den katt vi fångade in var tovig, mager och fästinginfekterad, så hur kan den ha försvunnit samma dag som vi hittade den? Och jag var så säker på att det var en hona, dels för att jag inte hittade vare sig pung eller penis och dels för att katten var så liten. Men givetvis är jag inte veterinär och kan ha tagit fel, ifall katten var snöpt (vår Bamse var snöpt, den som kastrerade honom hade tagit bort penis också).

Jag försökte förklara hur jag sett på det hela: att jag hade tillstånd att ställa fällan där jag gjort, att katten jag fångade bar alla tecken på att vara hemlös (ovårdad, mager m.m.) och att jag aldrig skulle fånga en frigående katt utan använde fälla. Jag sa också att jag förstod deras oro för den försvunna katten de sökte, men att jag varit så säker på att den kvinna jag lämnade ut katten till verkligen var den rätta ägaren eftersom hon kunde visa på kännetecken som hon inte kunnat känna till annars.

Det hela slutade med att de skulle fara iväg till Karlskoga och visa foton för kvinnan som nu har katten, och mig skulle de polisanmäla för stöld. När de hade åkt var jag djupt oroad över hur situationen skulle utvecklas, eftersom de var så upprörda... så jag ringde polisen i Mariestad och berättade vad om hänt och vad som sagts. Befälet lugnade mig med att jag inte kan bli ställd till ansvar för stöld, eftersom jag inte hade uppsåt att tillägna mig katten, och att jag hade hanterat situationen på precis rätt sätt - jag hade ju polisanmält upphittandet, meddelat djurhemmen och annonserat på Facebook med foto på katten - så det hela var nu en sak mellan de bägge familjerna, och han skulle ringa upp dem för att reda ut det hela. En stund senare ringde han tillbaka och berättade att familjen avstått från att åka till Karlskoga... men hur det går, hur de bägge familjerna går vidare i kampen om katten, vet jag inte. Och jag är så ledsen, så ledsen, över att det blivit så här...

För vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag upprepar omigen: ID-MÄRK DIN KATT! Hade katten varit ID-märkt, hade det här aldrig kunnat hända!

I morgon skall jag ringa upp familjen där fällan står och erbjuda mig att hämta hem den. De har förmodligen fått obehag med sin granne pga det inträffade, och det är nog bäst att jag tar bort fällan och lägger ner sökandet efter den försvunna vita katten... Assar har med all sannolikhet ändå vandrat vidare, och nu när det rör sig folk på tomten kommer han i vilket fall som helst inte fram till huset. Det är han alldeles för skygg för.