Conny

Ida e're verklien inte kul å va i närheten av mattarna... dom e deppia å nästan bara sover, vill inte leka å tar inte me en ut, fastän de varken regnar eller åskar längre. Ja har försökit gosa me'rom båda två, å då pussas å kramas dom å säjer att dom elskar en å så där... men så fort man vill jöra nåt kul, säckar'om ihop ijen. *viskar* Ja tror att matte e lessen för maten börjar ta slut i skåpena... Imma har jamat i förtroende te mej att matte e rädd för å va utan mat, för de va hon när hon va liten å de va visst väldans läskit. Men matte vill inte prata om de, för hon säjer att om man jör de så tror folk att man tigger pengar å de vill hon inte jöra. Folk e så snälla mot oss, säjer matte, å vi kan inte begära mer av dom än dom redan har jortit för oss - dom har sitt å tänka på, å familjer å katter å andra viktia saker å ta hann om. Å de e sekert sant - men betydar de att man måste hålla tyst om de? Man ska inte hålla tyst om sånt som e jobbit, jamar Imma, för då jör de bara ännu ondare. Å de går faktist att prata om saker utan å samtidit lämpa över sina problem på annra, de e ja övertygad om. De e ju de vi klosterkatter e till för! Hit kommer ju tvåbeningar för å gråta i våra pälsar å prata me oss om sånt dom inte vågar prata med annra tvåbeningar om - för vi skvallrar inte om va vi får höra.

Nä, nu måste ja gå ner i källarn å leta efter nåt å jaga, annars blir ja toki! Tass på er så länge! *försvinner nerför källartrappan*

PS. Ni får inte jama om de här för husisarna, för dom e oxå rädda å va utan mat å ja råkar veta att de finns gått om kattmat! DS.