Imma

Hoppas ni inte har varit oroliga för oss? Vi har inte kunnat blogga på ett tag, för Blogger ville inte släppa in oss, fast jag visste att jag tassade varenda litet tecken rätt... *suckar djupt*

Nåjam, medan vi har varit tysta har det hänt saker. Det viktigaste och absolut sorgligaste är att vår vän Beata har tassat över Regnbågsbron... det kom faktiskt som en chock, delvis för att vi blivit så vana vid att tuffa Beata klarade precis vad som helst (hon har varit med om mycket, skall ni veta) och då förleds man ju att tro att hon är nästintill odödlig eller åtminstone har betydligt fler liv än nio, ni vet... och dels hade hon samma sjukdom som Conny har, och när jag läste att Beata hade dött blev jag tvungen att springa och kolla vad Conny hade för sig. Tänk om han också låg död på golvet någonstans! Alla har vi våra nojor, som matte brukar säga. Hur som helst sörjer vi Beata här hemma, och vi sänder våra varmaste tankar till hennes underbara matte som mist ännu en pälskad misse! Ni som inte känner henne vet inte hur stort hjärta hon har, och hur fankattiskt hon har tagit hand om den ena olyckliga missen efter den andra och förvandlat deras liv till grädde och mjuka kuddar...

Sedan kan vi berätta att gammelmatte ligger på sjukhuset sedan några dagar. Hon fick så väldigt svårt att andas och det gurglade om henne, så matte körde henne till Skövde där de hittills har tappat ur henne 8 kg vätska. Åtta kilo!!! *stora ögon* Det är ju... *räknar på klorna*... ja, säkert fyra sådana som jag! Eller två Conny! Och jag undrar hur de fick ur henne all den där vätskan - vred de ur henne så där som matte gör när hon vrider ur skurtrasan?!? I så fall ser hon nog väldigt konstig ut nu... *orolig* Stackars gammelmatte... och stackars husisarna som måst sova ensamma i flera nätter, för matte kan ju inte vara överallt samtidigt även om hon tappert försöker.

Vår reträttgäst verkar må allt bättre i alla fall. När hon kom hit var vi nästan lite rädda för henne, hon var som en duracell-kanin och pratade oavbrutet, nästan studsade runt väggarna och vandrade rastlöst omkring på nätterna, men nu har hon lugnat ned sig betydligt och sitter i trädgården och solar. Det är mycket Connys förtjänst - han har verkligen visat framtassarna som utmärkt klosterkatt och tagit så väl hand om vår gäst! Jag är stolt över honom, och det jamar jag åt honom också.