Gammelmatte

Tänkte jag skulle skriva lite om hur allt framskrider i kattgruppen med husisar. Det händer väl inte så jättestora saker egentligen, men för mig är det stora kliv! De här katterna har ju inte haft det så lätt innan de kom hit och att se hur de förändras allt efter att de förstår att detta verkligen är deras hem "för alltid" är helt underbart att få uppleva. Först och främst är det ju de som jag själv valde ut i Kristinehamn, Assar och Sixten. De som var så skygga att vi inte såg dem alls under deras första tid här, man märkte bara att de åt av maten, drack vattnet och att de gick "på lådan". Sixten var den modigaste och är så fortfarande. Han söker närkontakt och vill bli upplyft i famnen och smekt och han kurrar och spinner, visar gärna upp hela magen och blir så till sig att han smånafsar och slickar mina händer. Vi har långa gosstunder han och jag och numera vill han gärna bli gosad med av Kicki när hon är inne hos oss. Assar är fortfarande mycket skygg, men vi har kommit så pass långt i alla fall att han inte springer sin väg när jag kommer och om han ligger någonstans och jag kommer så kan jag försiktigt smeka honom och klia honom bakom öronen och han vågar titta på mig och ligga stilla där en stund och bli gosad med, men inte några långa stunder och jag ser alltid till att gå när han börjar se orolig ut i ögonen. Jag är mycket noga med att aldrig tränga mig på någon av mina små sötnosar. Allt måste vara frivilligt. Sedan har vi ju de två flickorna från Södertälje katthem. De som farit så illa innan de kom till katthemmet. Jenny och Majsan. Jenny är en kelgris och hon älskar att ligga i famnen på Kicki och då nästan "flyter hon ut" - alltså hon är totalt avslappnad. Hon sitter gärna i mitt knä också och hon brukar vilja ligga bakom mig i sängen och hålla på med mitt hår. Majsan har varit en "höfter fäst" - (som en torgmadam) och hon har hållit hård koll på allt som hänt och har varit en mycket bestämd dam, men på sista tiden har detta helt försvunnit och det hårda draget i hennes lilla söta ansikte har mjuknat och hon har blivit oerhört kelig. Vi kan hålla på länge, länge och hon är så mjuk och tillgiven och hon ser mer och mer ut som en kattunge i ögonen. Det är helt underbart att se att hennes oerhörda kontrollbehov har försvunnit. Till sist har vi då lille Rafael, som tyr sig så intensivt till mig. Han försöker nästan krypa in i mig då jag sitter i soffan och han ligger bredvid mig. Han ser trulig och sur ut och jag är säker på att det beror på att han egentligen borde vara ensamkatt, men jag ger honom massor av min tid eftersom de övriga är så självständiga. Han vill att jag ska kela med honom och han lägger gärna upp magen så jag kan smeka honom, men han är så förfärligt rädd om sin bakdel att jag - så fort jag kan få råd till det - vill ta honom till en veterinär och kolla upp varför han är så otroligt rädd att jag ska komma åt honom där. Kanske har han blivit utsatt för något övergrepp och det är min sak nu att se till att han inte behöver vara så oerhört på sin vakt när han blir smekt över ryggen eller man kommer för långt ned på magen på honom. Han morrar högt och om man inte slutar smeka då så anfaller han och det ordentligt! Vad har hänt med min lille kille. Det funderar jag mycket på. Att han levt ett oerhört tufft liv har jag förstått eftersom han sluter sig så oerhört tätt inpå mig, men är så rädd för andra. Kicki har i alla fall börjat kunna smeka honom, vilket jag är glad över. Nu har jag presenterat alla mina fem sötnosar och deras framsteg!