Vi alla här i klostret delar sorgen efter Maya. Vi har följt hennes äventyr och nu har vi alltså fått följa henne fram till Regnbågsbron. Bara dit - inte längre.... - för på andra sidan bron möts hon av Skaparkatten som slickar henne mellan öronen och sveper sin tjocka svans omkring henne - och spinner: "Nu är du hemma, Lilltösen!"
Det finns inte ord att beskriva hur det känns att förlora sin kära kissevän. Sorgen är som rivande klor. SOV GOTT lilla Maya! Vi kommer aldrig att glömma dig!
Sorgen som rivande klor, en så bra beskrivning! Precis så är det.
SvaraRaderaNosgos
Håller med Nea, ypperligt bra jamat!
SvaraRaderaNosbuff
Maya-du fattas oss.Nosbuff
SvaraRaderaMaur:-(
SvaraRaderaR.I.P lilla Maya !
SvaraRaderaTack för er omtanke, er beskrivning stämmer bra "sorgen är som rivande klor". Den känns outhärdlig och tårarna bara rinner.
SvaraRadera