Det är nog bra att jag håller igång lite extra just nu, för stunden då jag skall lämna Pelle på djurhemmet närmar sig med stormsteg - och hur glad jag än är för att han äntligen skall få chansen att hitta ett för-alltid-hem, känns det jobbigt att behöva skiljas från honom. Tänk, han har bara bott här i två veckor! Men han nästlade sig förstås in i mitt hjärta från första stund... det är inte ofta man möter en så genomsnäll och goshungrig katt, särskilt som han inte är rex... (ursäkta "rasismen", men rexar ÄR väldigt speciella - så oerhört inriktade på oss tvåbeningar att de antingen klänger kring ens kropp eller sitter på ens axlar mest hela tiden *ler*)... Pelle tillåter liksom nästan vad som helst, man får hantera honom hur man vill och allt han gör är spinner. Maggos? Helt okej! Pill med tassarna? Visst, var så god! Kamning? Jamjamensan! Samtidigt som han gärna möter ens blick och ler, trygg och glad. Han kommer att göra någon väldigt, väldigt lycklig, den saken är säker! Och jag ber till Skaparkatten att det inte dröjer länge innan han charmar huvudet av någon besökare på djurhemmet och skaffar sig både eget hem och en matte/husse som dyrkar honom... vi har pratat om saken, och jag har givit honom rådet att verkligen visa framtassarna ordentligt varje gång någon kommer till djurhemmet - möta dem redan i dörren, visa generositet och tigga gos så mycket han bara orkar...! Det kan väl ändå ingen motstå?
I övrigt ägnar gammelmatte och jag oss åt att ordna saker som behövts ses till en längre tid. Som att skifta däck på bilen och serva den på olika sätt inför vintern. Fylla förråden för både katter och människor. Städa trädgården (och snart är det dags att sätta upp ute-julbelysningen!). Och så vidare. Det håller ordning på tankarna lite grand i alla fall...
Skrivet senare på kvällen: När jag hade givit Pelle kvällsblötmaten, fyllt på skålen med torrfoder och vattenskålen samt gjort rent i hans låda, satte jag mig att se på medan han åt. Efteråt kelade vi en bra stund och jag kammade honom omsorgsfullt - det verkar han tycka om. Godis fick han också, förstås. Och så satt jag där och betraktade honom, och han satt där och betraktade mig... men bara en kort stund, innan han hoppade upp i sängen, la sig bekvämt på rygg och sträckte ut tassen mot mig. Inviten var tydlig: "Kom hit och gosa!" Så jag la mig bredvid honom och gosade... och gosade... och gosade... ända till han markerade att nu räckte det för hans del, hoppade ner på golvet och började dricka vatten. Då sa jag god natt och lämnade rummet.
Jag kommer att sakna dig, Pelle!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar