Matte

Ärligt talat förstår jag inte hur blogghjälpen - och alla andra som engagerar sig i hemlösa katter - orkar med alla avskeden. Jag vet ju att Pelle måste till djurhemmet för att kunna adopteras, att det är bra för honom att vara just där så att någon kan finna honom och bli så förälskad att han får sitt för-alltid-hem... men att behöva gå upp i "hans" rum, få in honom i transportburen, köra honom till Kristinehamn och släppa ut honom i en bur som bara är hälften så stor som rummet han bott i hos mig... och möta hans blick, när han förstod att jag tänkte lämna honom där... det kommer att ta tid för mig att hämta mig från den upplevelsen.

Han fann sig i det hela, precis som han hela tiden har varit väldigt samarbetsvillig och godmodig - men det syntes att han kände sig övergiven. Igen. Kanske trodde han att jag var hans matte och att han skulle få bo hos mig resten av livet? Rummet var inte stort, men det var varmt och tryggt, och han hade allt han behövde. Kanske hade han tyckt att det räckte? Nej, så skall inte en katt leva - han skall ha rörelsefrihet, möjlighet att gå fritt inomhus och kanske t.o.m. få vistas ute ibland, så där som Max och Måns lever! Och det kan bara bli verklighet om Pelle är på djurhemmet och inte i mitt gästrum.

Gammelmatte och jag stannade rätt länge på djurhemmet, fikade med personalen och gosade med andra katter. Men mest var jag inne hos Pelle i hans bur och försökte muntra upp oss bägge två. Det gick nog inget vidare... men Pelle vänjer sig, och i morgon får han flytta till en bur med fri tillgång till egen utegård. Och snart skall han få gå fritt inne på djurhemmet, umgås med de andra katterna och framför allt med besökande tvåbeningar. Min dröm är att han skall ha funnit sitt för-alltid-hem före jul!

Lille Pelle...