Imma

Vet ni om att vi är med om ett jamarspinnande experiment? Jo, det är en tvåbening i Stockholm som pratar med oss på distans, liksom inombords eller hur jag skall jama, för att hjälpa oss att må bättre som grupp. Mattarna vill att novisiatet flyttar ihop med resten av klostret så att vi alla kan vara tillsammans hela tiden, men många av oss har svåra minnen och andra problem som vi behöver hjälp med... som t.ex. Philemon som lider av separationsångest. Och Sixten som tror att han måste vara ledarkatten här, fast det är jag som bestämmer. Han tänker kanske att eftersom han är kille och jag är en gammal dam så... men hur skulle det gå med två alfakatter i samma grupp? Nej minsjam, på något sätt måste jag få honom att förstå att så länge jag lever är det jag som är chef här i klostret. Och det är sådana saker, och andra, som tvåbeningen hjälper oss med. Man skulle kunna jama att vi går i jamtalsterapi!

Idag ringde tvåbeningen och gav matte instruktioner om hur hon skall bete sig för att hjälpa till i terapiarbetet, och jag som satt alldeles bredvid och lyssnade tyckte att det var mycket kloka råd. En som det verkligen märks förbättringar på är Rafael! Han har blivit betydligt mer framåt och ser numera till att han får sin del av mat, gos och annat... istället för att, som förut, bara sitta och titta på med sina stora förundrade ögon.

En fördel med att vi allihop är tillsammans är att bönearbetet blir lättare. Jag kan instruera de andra fortare och fördela böneämnena direkt de kommer in... mycket praktiskt! Nu ber vi för jamarmånga, både katter, hundar och tvåbeningar, och då är det viktigt att kunna samarbeta.