Imma

En av de riktigt otäcka - och trösterika - sakerna med någons bortgång är att livet går vidare för dem som är kvar. Det är ett mysterium i sig, tycker jag, att tomrummet efter en avliden vän kan vara så stort och ändå märkas så lite på resten av tillvaron, om ni förstår hur jag jamar. Matte säger att alltihop bara är en illusion, för livet går vidare även för den döda - fast på en annan plats, dit vi som lever inte kan komma förrän vi själva dör. Sådant har jag legat och mediterat över idag.

Under tiden fortsätter mattarna att hosta eländigt, och igår var gammelmatte riktigt illa däran... hon hade hög feber och vägrade att äta, så matte var väldigt orolig. Idag är det mycket bättre, och matte satte glatt igång att laga mat åt henne när hon sa att hon var hungrig. Undrar varför hon inte blir lika glad och arbetsvillig när vi katter säger att vi är hungriga? Det är nog en fråga som Jenny mediterar mycket över... *fnissar*

Philemon funderar också kring det här med Regnbågsbron, kan jag jama. Fast han letar liksom mer bokstavligt efter den... inte för att jag tror att han riktigt har förstått hur det fungerar, men i alla fall...

Matte säger att det kallas Himlen...

... och då måste man ju leta högt upp!