Imma

Ni kanske tror att vi inte bryr oss om att vår käre vän Frasse har tassat över Regnbågs-bron? Eller att vi inte visste om det? Men vi har vetat ett tag och vi är mycket bedrövade över att ha mist en så fin kille i vår vänkrets... och så känner vi hur hans mattes sorg tynger våra hjärtan, så vi ägnar väldigt mycket tid åt att skicka spinnhealing och knäppa tassarna för henne. Det är alldeles gräsansfullt synd om de tvåbeningar som mister sitt djur, och de som inte begriper hur nattsvart sorgen är förstår inte hur värdefull och mång-dimensionell kärleken mellan en människa och ett djur är!

Att vi inte har skrivit något själva beror på att nästan alla andra av våra bloggvänner redan har gjort det, och det finns liksom inget att tilljama - de har redan uttryckt vad vi allihop känner. Det är också därför vi inte länkar till alla som skrivit om Frasse... men ett undan-tag känner jag att jag måste få göra, om ni andra ursäktar att jag väljer just det:

Matte har nämligen läst för oss vad Sippos husse Peter har skrivit om känslorna inför Frasses död och om de pälsklingar han själv har haft lyckan att dela liv med under årens lopp, och man känner hur tårarna droppar från morrhåren. "Precis så är det" instämmer matte om det där att man vill krama sina egna katter extra hårt när man läser att någon annan mist sin misse... "och man känner hur smärtsam deras förlust är, för man vet hur smärtsam ens egen sorg efter älskade katter har varit". Så blir hon tyst, och jag vet att hon tänker på min bror Aragorn, och på Rufus, och Conny... och Bamse Bus, som dog innan jag föddes, så honom hann jag aldrig träffa. Och själv tänker jag på Assar, som kanske inte finns längre - det är konstigt att inte veta hur det är, om han lever eller är död, men jag vet att mattarna börjar tappa hoppet om att han skall komma tillbaka.

Så det är kanske inte att undra på att mattarna har mellandörren vidöppen nästan hela dagarna nu när de firar reträtt? Jam, Rafael stannade kvar hela kvällen också, sedan de andra husisarna gått hem... han vill vara där gammelmatte är, och eftersom han inte bråkar med någon går det alldeles utmärkt. Jenny, Majsan och Sixten gillar förstås också att vara här och gosa, leka och passa på att besöka kattgården (solen har varit riktigt varm och skön idag), men när de tröttnar vill de gå hem till sina favoritliggplatser igen. Och när de slutar gå fram och tillbaka och istället stannar i sin del av huset, stänger mattarna dörren... om natten går det inte att ha den öppen, för Sixten och Philemon ryker ihop när de får chansen. Killar! *suckar*