Som ni som följer oss regelbundet vet, grundades klosterkatterna av Cornish Rexarna Aragorn och Imma. De kom in i mattes liv redan 1998, då reviret ännu inte var något kloster och dessutom låg i Orminge i Nacka, öster om Stockholm. Aragorn och Imma var kullsyskon och varandras bästa vänner...
När våra grundare var fyra år gamla, blev matte så pass sjuk att hon inte längre kunde jobba... och då flyttade de hit och grundade klosterkatternas kloster. Matte blev nunna, för "be kan man göra även om man ligger till sängs" som hon säger. Samtidigt började hon att ta emot reträttgäster och upptäckte då vilken fankattisk talang Aragorn hade för att trösta och hjälpa tvåbeningar med trasiga själar. Han älskade också att vara med på gudstjänsterna, och det fick biskopen i mattes kyrka att utnämna honom till episkopal tempelkatt. Jo, det är sant!
Imma var fortfarande mycket tillbakadragen, men hon hade en annan uppgift: att hjälpa matte att orka med det hon ville göra, vilket var att fira gudstjänst och på andra sätt finnas till för sina medmänniskor. Nu hade det bestämts att matte skulle bli präst, och präster blir engagerade i människors liv på ett sätt som ibland kan vara mycket tungt att bära... så Imma behövdes verkligen! Själva prästvigningen skedde år 2008... och sedan kom det omtumlande året efter, då mycket hände på kort tid.
Det började med att mattes pappa dog i kallbrand, och bara två månader senare tassade Aragorn över Regnbågsbron efter en total njurkollaps. Veckan efter tassade lilla novisen Rufus efter, bara ett år gammal... han hade medfödda fel på tarmarna och kunde därför inte ta upp tillräckligt med näring. Det är hemskt att behöva jama det, men Rufus svalt på sätt och vis ihjäl... det har matte aldrig kunnat förlåta sig själv, men hon visste ju inte och veterinärer som hade undersökt Rufus slog aldrig larm. Det var därför matte bytte till den veterinär - Olle - som vi har nu och som är jamarbra på både klosterkatter och dito hundar! *kurrar*
Gammelmatte och matte var överens: Imma behövde kattsällskap! Rexar mår helt enkelt inte bra ensamma. Så på varsitt håll ordnade de detta - matte hittade Conny, medan gammelmatte adopterade Sixten och Assar. Så på en enda sommar blev klosterkatterna från tre till en och sedan plötsligt fyra! Fast det tog tid för skyggisarna från Kristinehamns djurhem att komma till sin rätt... Conny däremot tog för sig av både mattar och Imma från första stund, och trots att han var svårt hjärtsjuk älskade han livet helt och fullt. Eller kanske just därför?
Året efter fick mattarna höra om en hemsk händelse i Karlskoga: en kattpäls hade hittats med tassar och allt, men utan katt inuti! Strax efter infångades katten som en gång burit pälsen, och det bestämdes att han skulle få vila ut här innan han adopterades bort. Det var bara det att han aldrig kom längre än hit, för gammelmatte blev förälskad i honom och han i henne! Jag jamar förstås om Rafael.
För den som blivit förskräckt av ovanstående berättelse, kan jag jama att Rafael numera ståtar i en praktfull päls - jam, inte så här på sommaren, förstås, för varje sommar låter mattarna raka honom för att han inte skall få värmeslag. Om vintern är han dock förstås fullpälsad!
Ett halvår senare öppnade sig mattarnas hjärtan - och dörren - ännu en gång, då de läste om bloggarkatterna Jenny och Majsan på Södertälje katthem. Vi flickor hade varit med om mycket sorgliga saker, och mattarna kom överens med blogghjälpen att vi fick komma hit och bli klosterkatter för resten av våra liv... för vi har fått byta hem många gånger innan vi kom hit, och mattarna ville inte veta av att det skulle behöva hända igen.
Nu var klosterkatterna sju stycken! Tyvärr fick vi inte förbli så många särskilt länge, för året efter blev stackars hjärtsjuke Conny biten av en huggorm så illa att han fick en blod-propp i den stora åder som försörjer bakbenen... och en lam katt, särskilt en som har så ont att han skriker rakt ut, måste man låta tassa över Regnbågsbron. Så Conny lämnade oss, och mattarna, i största sorg och förtvivlan. Imma blev dessutom deprimerad, för hon hade knutit an till Conny lika mycket som till Aragorn... och det fick matte att inse att hon snabbt måste hitta en ny livskamrat till vår abbemissa. Det var så Philemon kom hit, resande med tåg ända från Malmö.
.jpg)
Nu skulle väl allting få vara bra? Mjam, ett tag, nästan ett år, fick vi vara sju stycken klosterkatter... men så en kväll i slutet av maj förra året, råkade en hantverkare lämna en dörr öppen och Assar kunde inte motstå möjligheten att få tassa ut. Och så försvann han, fast matte och många andra letade mycket och länge efter honom... de larmade polisen och djurhemmen i Skaraborg, det lappades och efterlystes på alla möjliga ställen.
Och så kom den där hemska dagen i slutet av november förra året, då Imma kallade in mig till sig och anförtrodde mig att hon tänkte tassa över Regnbågsbron. "Du får ta över som abbemissa efter mig" jamade hon allvarligt "och glöm inte att det inte bara är klosterkatterna som behöver dig, utan även mattarna!" Jam lovade henne att göra mitt allra bästa... och det är bl.a. därför jag sitter här nu och tassar detta inlägg.
Med Immas död avslutades den första epoken för klosterkatterna - nu var båda grundarna borta, och vi "nykomlingar" förväntades fortsätta på egna tassar. Hur det går, får väl nästa epok avgöra... men tro inte annat än att vi bär vidare på klosterkatternas arv, och gör vårt bästa för både djur och människor! Nu har vi ju dessutom en hund i gänget också, och så småningom skall vi väl få ordning på henne med... *fnissar*
Spännande, jag menar spinnande :-) Så många fina katter som bott i det klostret :-)
SvaraRaderaJag har nog läst med i många år, för jag kommer ihåg mycket av det här. (Nu gick jag och kollade när du hittade till min blogg, vilket gjorde att jag började läsa din, och det var i början av 2007. Vilket är sju år sedan! Hur är det möjligt?)
"Du" är förstås matte, inte Majsan, ursäkta slarvigt tilltal.
SvaraRaderaRoligt att läsa om alla Klosterkatterna även om det ju inte är så roligt att en del av er tassat över regnbågsbron.
SvaraRaderaTassklappar o Nosbuffar