Imma

Matte och jag har haft ett långt, allvarligt jam om saker och ting. Hon berättade för mig att hon är så pass sjuk nu att hon inte ens kan vara präst (från sitt borgerliga arbete är hon ju sjukpensionerad sedan nio år - det är nästan hela mitt liv!) utan måste vila från precis allting annat än klosterlivet. Först blev jag ledsen för hennes skull, för jag blir alltid orolig när matte mår dåligt... men så sa hon att jag inte skulle vara det, för det är nog Guds vilja att hon "bara" skall ägna sig åt att be. Och så har hon ju oss katter som hjälper henne med allt möjligt! "Inte minst du, min pälskling" sa hon och kramade om mig. "Du är min allra bästa vän". Då var det inte utan att jag kände ögonen tåras... för matte är min bästa vän också, den jag älskar allra mest på hela jorden!

Majsan är en hängiven postulant, måste jag säga. Bara väldigt osjälvständig... hon hänger efter mig, trots att hon vet vad hon skall göra, och jag blir lite stressad av att inte få vara ifred när jag ägnar mig åt mina uppgifter. Måste fundera ut hur jag skall få henne att våga lita på sig själv? Men hon är mycket duktig på att knyta an till tvåbeningarna, och hon tränar hårt på att bli en äkta goskatt - en av våra viktigaste uppgifter här i klostret är ju att trösta ledsna människor som kommer hit på besök. Conny har tagit på sig att "skydda" mig från störningsmoment när jag är som mest upptagen, och det är lovvärt... men han tar i lite för mycket ibland, och det måste jag jama allvar med honom om. Det räcker ju att han säger ifrån, mer behövs inte.

Ute börjar det se riktigt trevligt ut - snön smälter undan jättefort, och matte berättade nyss att krokusarna blommar i vår söderrabatt! *glad* Kattligen ser jag fram emot att det blir så varmt att ungdomarna kan vara ute i kattgården... då blir det lugnt här inne, så att jag får kontemplera i ro.