Imma

I morse vaknade matte utan att gräla på väckarklockan eller försöka övertala den att ringa lite senare... istället gick hon snällt upp, klädde sig och gjorde sitt morgon-te, bäddade sängen och tände ljus vid ikonerna som hon gör när hon ber för något särskilt. Och så påminde hon oss om att det skulle komma en fotograf hit... jam, ni kanske inte vet att Linnsens, Franks och Lurrvars matte har skrivit en artikel om matte som skall komma i en värmländsk tidning nu i helgen? Och nu skulle det tas bilder till den artikeln.

Ute snöade det för fullt, men fotografen kom i alla fall... och sedan ville han liksom aldrig gå igen, utan hängde här hela förmiddagen och bubblade med matte om Gud och kyrkan och det här att vara nunna. Inte en enda gång frågade han mig om hur det är att vara abbemissa, men han tog massor av bilder av mig och sen, när han märkte hur sällskaplig Philemon var, tog han bilder av honom också. Fast flest bilder tog han av matte... när hon satt vid datorn, när hon satt i fåtöljen, när hon var i kapellet och t.o.m. ute i snön! Skall han använda alla de där bilderna i tidningen kommer den att bli jamartjock... *fundilerar*

Nåjam, till sist gav han sig iväg med sina kameror nedpackade i en stor väska, och precis då ringde telefonen. Det var gammelmatte som skulle bli utskriven från sjukhuset och ville bli hämtad! Så matte hann inte ens äta lunch, utan bytte bara om till vanliga kläder (när fotografen var här var hon ju prästklädd, för det hade han bett om) och åkte iväg. Sedan dröjde det flera timmar innan hon och gammelmatte kom hem igen, för matte hade kört ganska långsamt i det täta snöandet. Och innan de lämnade Skövde hade matte köpt sig lunch, vilket jag tyckte var bra för det kan aldrig vara klokt att köra brummis när man är hungrig... då tänker man nog på fel saker, jamar jag. Åtminstone har jag svårt att tänka på något annat än mat när jag är hungrig!

Nu skall hur som jam gammelmatte vara hemma i fyra dagar innan hon skall tillbaka till sjukhuset och bli opererad i hjärtat. Gissa om husisarna är glada att se henne! Särskilt Rafael - han pep och tjöt av glädje när han hörde hennes röst, för han älskar henne lika mycket som jag älskar matte...

PS. Kan ni tänka er att den där dumskallen Philemon smet ut när fotografen kom och matte öppnade ytterdörren?!? Jama om att han såg snopen ut när han sjönk ner i flera decimeter djup snö så bara öronen och svansen stack upp, och han var givetvis genom-blöt när fotografen bar in honom i hallen - ni vet, vi rexar har ju inte den där yttre pälsen som de flesta andra katter har (som är vattenavvisande) utan bara underull (och den suger åt sig vatten som en svamp)... *ryser* DS.