Imma har nu varit död i 26 dagar, och på den tiden har Philemon utvecklats till en betydligt keligare, lugnare och mer "mammig" katt. Han har börjat spinna så det hörs! Och han "pratar" mer, är snällare mot Belle och t.o.m. inbjuder till lek lite då och då istället för att tassas, som han gjorde förut. Även husisarna är lugnare och slagsmålen betydligt färre mellan Philemon och Sixten... det är som om vi har uppnått någon form av balans i hela gruppen, eller hur jag skall uttrycka det.
Givetvis sörjer jag Imma oerhört mycket och gråter ofta efter henne... men jag kan inte låta bli att också känna värme över hur gosig Philemon blivit. Varje natt sover han på min arm under täcket i sängen. Och, som sagt, han spinner högt och tydligt - det gjorde han inte förut.
En annan tanke har slagit mig de senaste dagarna. Tänk om Imma egentligen ville tassa över Regnbågsbron för länge sedan, men stannade kvar för min skull? Och så kom Belle, och Imma såg att hon hade en potentiell arvtagare i henne - någon som skulle kunna bli den intima vän Imma alltid varit för mig men inte längre orkade vara. Vem vet, Imma och Belle kanske t.o.m. samtalade om det innan min lilla pälskade Imsing gav sig iväg... det är åtminstone trösterikt att tänka så, oavsett om det är sant eller inte.
Det kan säkert mycket väl vara som du tror. katter är så kloka, mycket klokare än människorna ibland. Så fint att alla är så snälla och hänsynsfulla, förstår att det känns trösterikt ♥
SvaraRaderaHur det än är så är Imma med er, precis som Frasse är med oss ♥
Önskar er alla en underbar jul och ett riktigt gott nytt år ♥
Kramar och tassklappar