Matte

Det var ett tag sedan jag berättade hur husisarna utvecklas, så jag tänkte uppdatera er lite nu... fast det får bli i flera inlägg, eftersom det finns en hel del att berätta om varje pälskling i gruppen! Och jag börjar bakifrån.

Som ni vet, kom Rafael till oss i slutet av augusti - en liten rädd, tufsig kille som hittades "i fel ordning", eftersom man fann hans päls (i ett enda stycke!) långt innan man hittade katten som borde ha varit inuti pälsen. Gammelmatte sov hos honom för att knyta an och göra honom trygg, och det fungerade bra - efter två veckor kunde hon kela med honom, och han åt godisbitar ur hennes hand. I oktober flyttade han och gammelmatte hem till henne, och en vecka senare flyttade också de andra husisarna dit så att jag enbart hade rexarna att ta hand om.

Det var i den här vevan vi upptäckte att Rafael inte visste att han var en katt... han kunde inte kommunicera med de andra i gruppen, visste inte hur man leker, kunde spinna när gammelmatte gosade med honom men visste inte hur man jamar... vi var lite rådvilla ett tag, men insåg sedan att de andra katterna hade uppfattat problemet och beslutat ta itu med det själva. Först ut var Assar, som lärde Rafael att leka! Det tog ett tag innan lillkillen begrep vitsen med det Assar och hans bror Sixten sysslade med, men sedan föll poletten ner - och som han lekte! Plötsligt var han som kattunge på nytt, rasade omkring med killarna och hade kungligt roligt dag som natt. Samtidigt lärde han sig att klänga och klättra, vilket förvandlade hela gammelmattes del av huset till ett enda stort Lustiga Huset.



Efter detta började katterna lära honom att kommunicera med dem - hur han skulle använda öron, svans, ögon o.s.v. för att göra sig förstått och förstå vad de sa. När han fick grepp om det, spred sig harmonin i hela gruppen... tidigare hade det varit mycket oroligt, eftersom han kunde gå till attack om han kände sig trängd (och sådant kan ju hända när fem katter skall samsas om utrymmet) eller gjorde utfall om någon passerade honom, vilket förstås stressade de andra. Det var i det här läget jag insåg att Rafael måste ha blivit skild från sin mamma alldeles för tidigt - att han ens överlevde sin kattungetid är ett mirakel, när man tänker på det! För om han inte hade hunnit lära sig kattspråk, hade han förstås inte heller hunnit lära sig att jaga och annat som en katt måste kunna där ute i naturen... Skaparkatten hade sannerligen hållit sin tass över vårt lilla troll!

Från att tala kattspråk någorlunda bra (han går fortfarande i skola, men gör nya framsteg hela tiden) var det dags att lära sig jama. Där hjälper mattiderna till... när gammelmatte går ut i köket för att lägga upp blötmat, dansar hela gänget jamande omkring hennes ben och Rafael gör sitt bästa för att hålla sig i främsta ledet. Hittills presterar han mest högljudda pip... men Jenny är en god lärare och pipandet låter alltmer som ett jam, om än i falsett.



Tilliten till gammelmatte är hundraprocentig - hon får i stort sett göra vad hon vill med honom, och han spinner lyckligt när de gosar. Även jag får gosa fritt med honom, klappa honom när vi möts och t.o.m. klippa hans klor även om han - som alla katter - protesterar och försöker dra åt sig tassen. Att klappa honom på magen går alldeles utmärkt! Och så långt har vi ju faktiskt inte kommit med Assar och Sixten än...



För att avrunda historien, kan vi konstatera att killen utan päls har tagit igen allt det han förlorade en gång i sin allra tidigaste barndom - och han fortsätter att utvecklas till en allt tryggare, allt gladare kisse. Numera leker han nästan mer än Assar (och det vill inte säga lite), han fungerar fint i kattgruppen och skyggar inte ens för besökare även om han inte släpper dem inpå sig. Men hur många katter gör det?


Vårt lilla troll!