Matte

Nästa katt som jag vill berätta om är Jenny, min lilla "späckhuggare". Ja, missförstå mig rätt nu... att jag kallar henne så beror på hennes härliga teckning i ansiktet, där svart och vitt avlöser varandra precis som på en späckhuggare. Och jag gillar valar!




Det enda jag egentligen vet om Jennys bakgrund är att hon hittades på en campingplats av två unga tjejer, som hon desperat tydde sig till. De här hjärtegoda samariterna tog den svultna katten med sig till katthemmet, och där fick de låta en veterinär operera henne eftersom hon hade magen full av betongbitar, frigolit, sten och annat hon ätit för att dämpa hungersmärtorna. Lilla gumman...

På katthemmet blev Jenny god vän med hittekatten Majsan, och de valdes så småningom till bloggkatter - ett fantastiskt initiativ av den s.k. blogghjälpen som ett försök att låta omvärlden bli uppmärksammad på katter i behov av kärleksfulla och trygga hem. Och det var genom den bloggen som gammelmatte och jag lärde känna flickorna, greps av deras livsöden och fick kontakt med katthemmet. Tanken var från början att förbereda katthemmet på att vi så småningom ville ta oss an dessa flickor, ifall ingen annan gjorde det... men blogghjälpen är en utmärkt övertalare och lyckades snabbt få oss att gå med på att hämta flickorna nästa gång vi passerade Södertälje - vilket var månaden efter *skrattar*.



Sent på kvällen den 7 februari 2010 hämtade vi alltså dessa fina tjejer hos katthemmet i Södertälje, och med bilen full av utrustning (kattlådor, kattbädd, mat och sand, leksaker m.m.) styrde vi kosan hemåt. Majsan somnade nästan genast i sin transportkorg, men Jenny var orolig och fick därför sitta i gammelmattes famn i bilens baksäte... och där trivdes hon alldeles utmärkt, så resten av resan gick bra. Också intåget i reviret fungerade bra - Conny hölls undan, eftersom vi ville ge flickorna en chans att acklimatisera sig i lugn och ro, men Imma fick hälsa dem välkomna och visa dem omkring i biblioteket, där de fick bo den första tiden.

Jenny anpassade sig snabbt, men att hon svultit hade satt sina spår - i flera månader störtade hon rastlöst från matskål till matskål och åt hysteriskt inte bara av sin egen mat utan också av de andra katternas. Vi fick ta till alla möjliga tricks för hålla henne vid sin egen skål och låta de andra vara i fred (med varierande resultat)... men sakta, sakta började hon inse att hon skulle få mat i morgon också och då lugnade hon ner sig. Idag dansar hon visserligen lyckligt kring ens ben medan man lägger upp maten, högljutt jamande, men hon visar inga tecken på oro och äter bara det hon behöver... samt lämnar de andra katternas mat ifred.



Det speciella med Jenny är att hon är så otroligt gosig och mjuk! Trots allt hon måste ha varit med om, litar hon fullständigt på oss och älskar att krypa upp i ens famn för att gosa så länge man orkar och lite till... det finns liksom ingen ände på hennes behov av att få vara riktigt, riktigt nära. Hennes spinnande är lite lågmält, men desto ihärdigare... och hon ger sig inte i första taget, så försöker man ställa ner henne på golvet klättrar hon blixtsnabbt upp i ens famn igen.

Jenny är genomsnäll, älskvärd mot både katter och människor... nja, med Rafael var det lite småväsigt i början, eftersom han gärna gjorde utfall mot den katt som gick förbi honom. Så småningom blev det dock mest ett spel för galleriet - hon gav ifrån sig ett litet lojt "fräs" för att det så skulle vara, men man hörde tydligt att hon inte menade något med det *ler*. Och nu leker de med varandra! Hon ser sig uppenbarligen som en storasyster till lillkillen och offrar sig med en liten suck när han tjatar sig till en lekstund.


Vackerungen Jenny