Matte

Nu är det klippt. Rakat, menar jag.

Som ni vet, försöker vi att till varje pris undvika att stressa våra katter... så jag hade tänkt ut en bra taktik inför infångandet av Rafael i eftermiddags. Målet var att få in honom i transportburen utan att jaga honom, och det lyckades väl sisådär - jakten blev kort, för han försökte nästan direkt gömma sig på ett ställe där han inte fick plats med annat än huvudet och framtassarna. Så det var bara för mig att lägga en stor handduk om honom, dra ut honom ur gömstället och lirka in honom i buren.

Sedan kom det där momentet som nästan alla katter - utom Conny, då! - fasar för: bilresan. Rafael höll sig fullständigt stilla i buren, men jamade lågmält vad han tyckte om det hela... och ja, han JAMADE! Det är faktiskt första gången jag har hört honom jama, vanligen piper han bara. Och resan gick hur bra som helst, vi hade fönstren öppnade runt om så att det inte blev för varmt i kupén och gammelmatte satt hos Rafael i baksätet.

Om infångandet och bilresan var stressande för vårt lilla troll, blev intåget hos veterinären knappast bättre: två skällisar satt i väntrummet! Rafael morrade i sin bur, så jag hämtade en stol och placerade hans bur långt ifrån hundarna, vänd bort ifrån dem, och satte mig på golvet intill så att jag kunde tala lugnande till honom. Lyckligtvis fick hundarna snart komma in till sina veterinärer, och strax efteråt kom snälla Eva som skulle ta hand om Rafael. Givetvis följde matte och gammelmatte med in, och Rafael höll sig still - så still att vi fick hälla ut honom ur buren.

Stackars Rafael var både tovig och smutsig

Eftersom vi hade poängterat hur rädd han är, gav Eva honom en lugnande spruta innan hon började ta hand om hans päls. Den var så effektiv att jag ett tag trodde att han hade dött! *ryser*

Inte ett morrhår rörde lillkillen under hela processen...

Hur mycket skall jag ta? undrade Eva.

Så mycket som möjligt, sa jag.

Så vår lillkille blev lejonklippt, d.v.s. fick bara behålla pälsen på huvudet, tassarna och svansen (och knappt det, för även svansen var tovig). Efteråt klippte Eva hans klor också, och så fick han uppvakningssprutan. Det var det här momentet som jag hade oroat mig mest för... skulle han vakna? Man har ju hört om katter som inte gått att väcka igen. Och Rafael tog god tid på sig, innan han rörde huvudet och fick ur sig ett första jamande. När han försökte resa sig, tråcklade vi in honom i buren igen och sedan behövde jag inte oroa mig - från den stunden jamade han då och då hela vägen hem och in i huset.

Man får väl ge honom rätt att vara lite sur efter en sådan här behandling!

Gammelmatte och jag hade diskuterat utsläppet och kommit överens om att vi skulle stanna ett tag hos honom, sedan han sluppit ur buren, och hjälpa honom acklimatisera sig igen. Men Rafael hade andra planer: i samma ögonblick som burdörren öppnades, klev han värdigt ur och gick raka vägen uppför trappan till övervåningen - lugnt och stilla, utan att bevärdiga de andra katterna med en blick. Vilken kille!

Nu hoppas jag att han skall må riktigt bra, kunna sköta sin päls själv och slippa den värsta värmen. Och åtminstone matte tycker att han är fin som lejon! Jag hoppas bara att stubben inte kliar sedan, när pälsen börjar växa ut igen... man vet ju hur det känns om man rakat sig under armen, så hur skall det inte vara att ha stubb över hela kroppen?!?