Matte

Det har blivit väl mycket jamat om just Philemon de senaste gångerna, inser jag... men ni förstår, någonstans där ute (troligen nedåt Skåne till) sitter en liten ledsen Henrietta och saknar sin pälskling, och jag tycker att det känns viktigt att få sända signaler till henne att Philemon mår bra och på rexars vis vänder upp och ner på tillvaron här i klostret. Nu när han börjat bli hemvan drar han fram som en stormvind genom rummen, dundrar upp och ner i trappan och fullkomligt älskar kattgården - inte ens regnet hindrar honom från att vistas där ute! Imma håller sig ur vägen, men hon fegar inte ur ifall han går på henne... det är bara det att hon är en fridsam liten missa som inte tycker om bråk, vilket hon talar om med djupstrupade morr och vassa klor om han inte viker undan frivilligt. Sedan sätter hon sig någonstans där han inte kommer åt henne utan att riskera mattes intensiva blick... för matte has got The Look, vet ni *fnissar*.

Gammelmatte bjuder på fil... det är gott, det!

Det är oerhört spännande att lära känna en ny katt. Vi vet ju inte så mycket om lillkillen, så vi måste komma underfund med vad han tycker om att äta, vilket godis han föredrar, hur han vill bli gosad o.s.v. Lådan sköter han bra - bara en enda gång har han kissat utanför, och det ordnade jag upp direkt. På nätterna sover han i mina knäveck, ovanpå täcket... och Imma sover på sin vanliga plats vid min mage, under täcket, så de stör inte varandra.

Sorgen efter Conny är fortfarande tung, men river och sliter lyckligtvis inte så förtvivlat längre... det är jag tacksam för, eftersom jag inte orkade leva så utan höll på att gå sönder. Nu kan jag tänka på allt vi fick, allt han gav och framför allt vilken underbar kille han var! Han var utan tvekan den absolut mest gosiga katt jag någonsin mött... vilken annan misse möter en fullständig främling med det glada utropet: Jag älskar att pussas! Gör du?!?