Sagge

IDAG KOM HAN!!! Min husse kom och hälsade på mej en långlång stund, tänk att han faktiskt gjorde det! Min alldeles egna husse, som är bara min egen tvåbening och som jag slipper dela med andra katter... det ni, det är nåt annat än det här röriga gänget som måste dela på två tvåbeningar. Fattar inte att dom står ut?!?

Åååå, var det är jobbigt att vänta! *suckar*

Precis i början var jag lite blyg, för jag visste inte riktigt säkert om det verkligen var husse... han luktade annorlunda, och jag ser ju inte så där jamarbra på ena ögat, som ni kanske vet. Men efter ett tag blev jag alltmer säker, och när han lyfte upp mej i famnen visste jag - det VAR husse! Sen gosade vi mycket och bara var tillsammans, min allra egnaste husse och jag...

Här är jag och min husse - visst passar vi bra ihop?

Det enda jag tyckte var lite trist var att tvåbeningarna pratade så mycket med varandra hela tiden. De drack kaffe och te, och inget av det är gott, tycker jag... och så pratade de så att man blev alldeles trött i öronen. Jag la mej att vila i fönstret för att visa vad jag tyckte om deras pratande - men det verkade dom inte begripa?

Uschjam, så trött man blir av prat...

Men så kom då det LEDSAMMA - husse sa hejdå och gick, och jag fick inte följa med! *sniff* Vice matte sa att han kommer tillbaka igen, men dit är det ju en kattiljon timmar... nåjam, han tyckte att jag hade ett fint hotellrum i alla fall (jag visade honom runt så att han skulle veta hur jag bor här) och så fick jag tonfisk i en stor skål som tröst. Hoppas att det snart är tisdagonsdag! För det är då som husse skall komma och hälsa på mej nästa gång. Och vet ni, snart skall jag få flytta hem till husse igen! Det sa han, och det tror jag på, för min husse är en jamarfin kille, ska ni veta!

Innan jag slutar blogga måste jag få visa en bild på en stor fjäderkotlett som vice matte tagit. Jag tror i alla fall att hon har tagit den, för den var stendöd... ingen dålig jägare, för att vara tvåbening.

Tillagt av vice matte:

Faktum är att jag inte "tog" den döda björktrasten utan fann den liggande död nedanför mitt sovrumsfönster. Troligen har den slagit i fönstret och knäckt nacken, stackars fågel. Vi har gott om björktrastar, för de häckar i vår täta tujahäck varje sommar... för den här blev säsongen ledsamt kort.

Och så vill jag försäkra att Sagges husse tillåter att jag lägger ut fotot på honom och hans fina kattkille. Det var verkligen roligt att se dem tillsammans!