Rafael

Äntligen börjar min matte (som de andra kallar gammelmatte) vara mer här hemma hos MIG istället för att försvinna iväg stup i kvarten! Det har varit så trist när hon har varit borta på det där sjuka huset och lämnat mig ensam med de här pappskallarna... ehrm, jag menar katterna, som bara är i vägen (kidsen) och som man inte kan göra något vettigt med (brudarna) därför att någon illvillig typ knipsat av mig mina mest värdefulla ägodelar utan att fråga om lov. Allt jag kan göra är att hålla dem på tasslängds avstånd när de blir för jobbiga eller försöker ta min mat... och då blir den andra matten sur och säger att "vi slåss inte här i klostret". Nähä, hur skall jag då få fram budskapet? Vad de här typerna som bor här hos mig inte har begripit är att JAG är den viktigaste katten och att matte är MIN, även om de kan få låna henne lite grand när jag har annat för mig. Fast det brukar jag inte ha när hon är hemma, då vill jag ligga tätt intill henne och bli gosad med och glömma de hårda åren utomhus. Det finns inget bättre sätt att dränka gamla sorger än under mattes smekande hand!

Hmpf, nu jamar Jenny att jag har "attitydproblem" och att hon skall prata med abbemissan om mig... kanske bäst man ligger lite lågt, åtminstone ett tag.



Kan jama att pälsen sakta är på väg att växa ut igen... vet inte vad jag gillar det, den är ju snygg och så, men det är rätt skönt att vara korthårig... får grunna på hur jag vill ha det.